Vi undervisar på olika program och i olika ämnen, men har alla det gemensamt att vi, utöver våra ordinarie arbetsuppgifter, också har uppdrag som förstelärare på Nobelgymnasiet. I den här bloggen vill vi synliggöra de reflektioner, synpunkter och utmaningar som…
Vi undervisar på olika program och i olika ämnen, men har alla det gemensamt att vi, utöver våra ordinarie arbetsuppgifter, också har uppdrag som förstelärare på Nobelgymnasiet. I den här bloggen vill vi synliggöra de reflektioner, synpunkter och utmaningar som dyker upp inom ramen för vårt uppdrag. Vi som turas om att skriva varje vecka är:Ulla-Carin Boes, försteläraruppdrag med allmändidaktisk inriktningIngegerd Norder, försteläraruppdrag med allmändidaktisk inriktningSusanne Mellerskog, försteläraruppdrag med allmändidaktisk inriktningBritt-Marie Carlsson, försteläraruppdrag med inriktning mot karaktärsämnen och IKTIngrid Lundin, försteläraruppdrag med inriktning mot matematikDavid Lundeteg, försteläraruppdrag med inriktning mot matematikMagnus Sohl, försteläraruppdrag med inriktning mot yrkesämnenNu ser vi fram emot ett spännande läsår - följ den pedagogiska utvecklingen på Nobelgymnasiet!
Vid besök i mänsklighetens nollpunkt – kommer ingen undan
Vid besök i mänsklighetens nollpunkt – kommer ingen undan
Jag har haft möjlighet att fördjupa mina kunskaper om antisemitism, nazism och Förintelsen genom att besöka Förintelsens platser i Polen. Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) arrangerade resan i syfte att utbilda och föra minnet av dessa brott mot mänskligheten. Vi var en grupp på 21 personer varav de flesta är lärare och vi har rest runt i Polen under tio dagar och besökt ett flertal koncentrationsläger, arbetsläger, begravningsplatser samt massgravar.
Vår resa startade i Warszawa och vi besökte de kvarter som har legat innanför gettomuren där över 400 000 människor bodde under fruktansvärda förhållanden. Trångboddhet, sjukdomar och svält som ledde till en långsam och plågsam död var det som väntade de människor som blev instängda innanför murarna eller en tågresa till ett läger. En viktig plats i gettot var Umschlagsplatz, omlastningsplatsen, eftersom det var därifrån som den största delen av den judiska befolkningen blev transporterad till Treblinka. När vi står på exakt den platsen, läser vår guide Lena Jersenius en text ur boken Ninas resa av Lena Einhorn. Det var på Umschlagsplatz som Nina gjorde det rätta valet, ställde sig sist i kön, och därför av en slump hade turen att överleva. Det var en oerhört stark upplevelse att höra berättelsen om Nina samtidigt som vi stod på den plats där som allt hade utspelat sig.
Vi åker vidare mot staden Tycocin. En stad som hade den mest välkända judiska församlingen i Polen. År 1941, i augusti månad mördades 2000 judar från Tycocin. De fördes ut ur staden och in i en närliggande skog. Där grävdes tre stora gropar som blev massgravar till de skjutna kropparna. Idag finns det tre monument resta på platsen. När vi vandrar genom skogen är det helt vindstilla och tyst. Inga fåglar. Inga djur. Bara tystnad.
Tystnaden finns även i synagogorna. Det finns inga män på sabbaten. Det finns inga kvinnor på sabbaten. Det föddes inga fler barn som kunde fylla synagogorna. Många av Polens städer och byar tömdes helt på judar, som ibland utgjorde majoriteten av befolkningen.
Det väcktes nya frågor i vår grupp för varje plats som vi besökte. Några av de frågor som vi ofta återkommer till: Vad hände i Europa tio – femton år före Förintelsen? Vad händer i Europa idag? Vad ser vi av det som händer idag? Vad ser vi inte av det som händer idag? Vi måste bli medvetna om den propaganda som systematiskt basunerades ut om människors olika värde i decennier före andra världskriget. Vågar vi se dagens propaganda? Ja, jag tror att många ser att retoriken om människors olika värde har förändrats i Sverige och världen, men det är få som reagerar och agerar.
Auschwitz och Birkenau blir våra sista och kanske de svåraste upplevelserna. När vi gick in genom porten Arbeit Macht Frei var stämningen i gruppen spänd. Efter en timmas vandring bland hus fyllda med resväskor, kastruller, glasögon och skor från fångarna gick vi in i ett rum som visar filmer på de lekande barnen före Förintelsen. Jag mår fysiskt dåligt och måste gå ut ur huset. Kontrasten var outhärdlig. Barnen som lekte på filmerna var borta bara några år senare. Barn.
Sista dagen är vikt åt Birkenau. Vi startade på järnvägsrampen bredvid en järnvägsvagn i Birkenau. Lena läser en överlevares berättelse. Texten handlar om tonårspojken Sioma Zubicky som berättar om när han och familjen anlände till denna perrong. Mamman hade svårigheter att gå av tåget eftersom både väskan och lillebror skulle med. Sioma är mycket irriterad på sin långsamma och fumliga mamma. Han säger till henne flera gångar. Rör på dig! De orden blev hans sista ord till mamman.
Inne i Birkenau finns en sten för de judar som kom från Norge och som gasades och kremerades i lägret. Det ofattbara drabbade Norges judiska befolkning när Tyskland okuperade Norge. Judar som bodde utspritt över hela landet blev tvingade att åka till Oslo och där stod båten och väntade. Båten som förde judarna till Polen för att gasas. Hur kunde det hända? Här har mänskligheten och människans värdegrund nått sin absoluta nollpunkt.
Vi måste våga se det som händer i dag. Vi måste våga agera. Vi måste våga kämpa för att behålla det mänskliga värdet. Just nu är det många som delar upp människor i ”vi” och ”dem”. Det är dags att arbeta för de demokratiska värdena på riktigt, kämpa för att de mänskliga rättigheterna ska bli mer än bara ord på ett papper. // Ingegerd Norder
