Jag heter Maria Ripemo och är leg. förskollärare. Då jag även har en konstnärlig utbildning är jag intresserad av hur kompetens inom estetiska uttrycksformer kan sammanfogas med det pedagogiska arbetet i förskolan. Detta innebär för mig ett multimodalt sätt att…
Jag heter Maria Ripemo och är leg. förskollärare. Då jag även har en konstnärlig utbildning är jag intresserad av hur kompetens inom estetiska uttrycksformer kan sammanfogas med det pedagogiska arbetet i förskolan. Detta innebär för mig ett multimodalt sätt att främja kunskap genom estetiska lärprocesser. I min blogg kommer ni att få ta del av mina tankar och mitt arbete i förskolan.
Vi sjöng barnens sånger i princip varje dag vid samlingen som var mycket uppskattad och full av glädje! Barnen lärde sig snabbt varandras sånger men sken upp lite extra när det var ”deras” sång. Utöver detta sjöng vi vid olika stunder under dagen, dessutom kunde vi höra barnen själva sjunga spontant. Vi fick stor respons från vårdnadshavare som berättade att barnen sjöng hemma och att de lyssnades på QR-koderna tillsammans. Ett härligt minne jag har är när vi en dag precis hade satt oss ner för vår dagliga samling, och plötsligt hörde en pappa komma ”insjungande” på sitt barns sång – snacka om återkoppling! Framförallt minns jag den stora glädjen och engagemanget mellan barnen, vårdnadshavarna och oss pedagoger. Projektet inkluderade också en ”konsert” på förskolans årliga sommarfest. Då sjöng vi för övriga förskolan, även här var vårdnadshavarna delaktiga, vilket skapade en kollektiv känsla. Kanske skulle en kunna se det som det intrinsikala värdet? Vi delade musiken tillsammans vilket medförde ett värde i sig.
När det gäller barnens språkutveckling kunde vi pedagoger vid en analys se hur barnens intresse för kommunikation och språk hade blomstrat. Ett exempel på det är som jag tidigare nämnt att barnen kunde sjunga flerordssatser trots att det ännu inte hade det verbala språket. Enligt Läroplan för förskolan, Lpfö 18 (Skolverket, 2018) ska förskolan bl.a. utveckla barnens förmågor att leka med ord men också att kommunicera genom estetiska uttrycksformer. Vidare är det också förskolans ansvar att varje barn får uppleva sitt eget värde samt att samarbeta på ett förtroendefullt sätt med vårdnadshavarna. Jag tycker att vi har lekt mycket med ord och därmed gett barnen möjlighet till att utveckla den fonologiska medvetenheten. Att vårdnadshavarna varit delaktiga har jag beskrivit, även hur de gett respons till vårt arbete. Många av dessa har också berättat för oss hur deras barns språk utvecklats under sångprojektet.
Att skriva egna sånger med barn är inte något nytt. Detta ges exempel på i Den andra möjligheten – estetik och kultur i skolans lärande av Tham (2008) utgiven av Myndigheten för skolutveckling. Där visas olika exempel på hur elever och pedagoger tillsammans arbetat med att skriva egna sånger. Skillnaden med detta och det jag visar är att jag riktat in mig på de yngsta barnen som är 1-3 år. Där har det en del gånger varit en fråga om att tolka barns uttryck och att försöka fånga varje barns kommunikation och känsla. Det har inte alltid varit lätt och jag reflekterade mycket över hur det i möjligaste mån ska bli barnens sånger.
Mitt stora intresse för estetiska lärprocesser med de yngsta barnen väcktes, som jag tidigare beskrivit, då jag skrev mitt examensarbete som handlade om drama med de yngsta barnen på förskolan. Då var min inspiration bl.a. Suzanne Ostens uppsättning Babydrama på Unga Klara 2006, där teater spelades för barn mellan 6 månader till 1 år. Detta och Jujja och Tomas Wieslanders ”Mamma Mu”-sånger har bidragit till att jag valt att fokusera på de yngsta barnen. Jag är dels intresserad av att arbeta med estetiska lärprocesser där jag vill ta tillvara på barnens sätt att upptäcka och utforska sin omvärld, men också lyfta de yngsta barnen och visa deras kompetens och egenvärde. Jag tänker också att genom att skapa egna sånger sker en produktion och inte bara en reproduktion som exempelvis sjunga ”Krokodilen i bilen ”och andra traditionella sånger. Detta beskriver Dahlberg, Moss och Pence (2009) i Kvalitet och meningsskapande: postmoderna perspektiv – exemplet förskolan där författarna menar att en borde byta ut ordet kvalitet emot meningsskapande då de anser att det är svårt för frågor med mångfaldiga perspektiv att få plats i begreppet kvalitet. Därmed gör en barnen till medskapare istället för att endast upprepa (reproducera) redan producerade aktiviteter.
Att ”Barnens sånger” blev ett lyckat projekt gav insikt till att fortsätta! Följande läsår var det återigen dags för att arbeta med Läslyftet men då med en annan modul. Hur det såg ut kommer jag att fortsätta skriva om, dessutom uppstod processer som fick mig att både häpna och känna stor glädje. Så, håll utkik framöver här…
