Lärande för hållbar utveckling växer fram

Sedan början på 70-talet har internationella överenskommelser och policydokument utvecklats till den pågående FN-dekaden för lärande för hållbar utveckling. Jag ska erkänna att jag när jag började mitt forskningsprojekt för snart två år sedan inte hade särskilt bra koll på någon FN-dekad. Trots att lärande för hållbar utveckling inte bara handlar om miljö, så är det genom miljöundervisningstraditioner man kan spåra dess ursprung. Dessa undervisningstarditioner har utvecklats parallellt med internationella policys och överenskommelser.

Från Rachel Carsons bok, tyst vår, och ett par decennier fram i tiden var miljöundervisningen starkt präglad av den s.k. faktabaserade traditionen. Miljöproblemen sågs i första hand som kunskapsproblem och kunde lösas med mer forskning och med mer information till allmänheten. Fokus i undervisningen inom denna tradition är därför att förse elever med grundläggande ämneskunskaper. Läraren väljer ut de vetenskapliga fakta som ligger till grund för miljöproblemen och förtydligar gärna genom att genomföra experiment eller andra undersökningar som förtydligar fenomenet.

När sedan hållbar utveckling började användas som begrepp under 1980-talet började en ny syn på undervisningen framträda. Utbildning började ses som drivkraften för att forma positiva attityder och mönster av beteenden som återspeglar intentionerna med hållbar utveckling. Man kan beskriva denna undervisningstradition som den normerande traditionen. Synen grundar sig i tron att om människan antar de rätta värderingarna så löser sig också miljöproblemen. Lärarens roll i denna tradition bygger på att förse elever med rätta värderingar och attityder som sedan leder till förändrade beteenden hos eleverna. Detta sker vanligtvis genom temaarbeten och grupparbeten där lärare och elever samarbetar kring planering och innehåll i undervisningen.

Under 1990-talet utvecklades ett nytt synsätt på undervisningen som kom att kallas Education for Ssutainable Development (Lärande för hållbar utveckling på svenska). Lärande för hållbar utveckling ska ses som ett angreppssätt i undervisningen präglat av kritiskt tänkande. Undervisningen ska utformas så att många perspektiv blandas in, exempelvis ekonomiska, sociala ekologiska perspektiv såväl som etiska och estetiska. Problem ska sättas in i ett lokalt, regionalt och globalt sammanhang och ses ur ett dåtids-, nutids- och ett framtidsperspektiv. Lärande för hållbar utveckling ska också integreras i alla ämnen där eleverna själva är med och planerar undervisningen med läraren som handledare.

Vill man läsa mer om lärande för hållbar utveckling och vad det är kan jag rekommendera boken Education for Sustainable Development – Nature, School and Democracy av Klas Sandell, Leif Östman och Johan Öhman.  På svenska kan jag rekommendera boken Hållbar utveckling: att undervisa utifrån helheter och sammanhang av Inger Björneloo