picture-180-1408993513.jpg

Blogg

Pedagogisk utveckling på Nobelgymnasiet

Vi undervisar på olika program och i olika ämnen, men har alla det gemensamt att vi, utöver våra ordinarie arbetsuppgifter, också har uppdrag som förstelärare på Nobelgymnasiet. I den här bloggen vill vi synliggöra de reflektioner, synpunkter och utmaningar som…
Vi undervisar på olika program och i olika ämnen, men har alla det gemensamt att vi, utöver våra ordinarie arbetsuppgifter, också har uppdrag som förstelärare på Nobelgymnasiet. I den här bloggen vill vi synliggöra de reflektioner, synpunkter och utmaningar som dyker upp inom ramen för vårt uppdrag. Vi som turas om att skriva varje vecka är:Ulla-Carin Boes, försteläraruppdrag med allmändidaktisk inriktningIngegerd Norder, försteläraruppdrag med allmändidaktisk inriktningSusanne Mellerskog, försteläraruppdrag med allmändidaktisk inriktningBritt-Marie Carlsson, försteläraruppdrag med inriktning mot karaktärsämnen och IKTIngrid Lundin, försteläraruppdrag med inriktning mot matematikDavid Lundeteg, försteläraruppdrag med inriktning mot matematikMagnus Sohl, försteläraruppdrag med inriktning mot yrkesämnenNu ser vi fram emot ett spännande läsår - följ den pedagogiska utvecklingen på Nobelgymnasiet!

Vilse i skolan

Jag vet att många redan har läst Ross W. Greenes bok Vilse i skolan (2008) men alla ni andra har verkligen en läsupplevelse att se fram emot. Vilse i skolan handlar om de elever som vi inom skolan möter mer eller mindre dagligen och som vi ibland kallar stökiga, okoncentrerade, krävande och utåtagerande. Boken riktar sig till alla som kommer i kontakt med ”explosiva” barn och ungdomar, såväl föräldrar som pedagogisk personal.

Ross W. Greene är lektor i psykologi vid Harvard och har gett ut flera böcker på temat barn med beteendestörningar. I Vilse i skolan (2008) beskriver han sin samtalsmodell Collaborative Problem Solving (CPS), på svenska översatt till Den samarbetsbaserade problemlösningsmodellen, men tyngdpunkten ligger på att visa hur modellen kan tillämpas i praktiken. I ett antal berättelser, baserade på autentiska erfarenheter av lärare, föräldrar och barn, visar Greene konkreta exempel på hur man kan hjälpa barn och ungdomar som har sociala och beteendemässiga problem.

Greenes utgångspunkt är att barn gör rätt om de kan göra rätt och att ett barns beteendeproblem ofta bottnar i outvecklade färdigheter. En förutsättning för att kunna komma till rätta med ett störande beteende är därför att de vuxna identifierar vilka färdigheter barnet saknar och vilka problem som framkallar beteendet. När denna kartläggning är klar är det dags att tillsammans med barnet påbörja processen för att lösa beteendeproblemen.

Processen består av tre steg: 1) empati, 2) definition av problemet och 3) inbjudan. I korthet går det ut på att först sätta ord på vilket problem som ska lösas, därefter definiera varför det är ett problem och slutligen bjuda in barnet till att gemensamt lösa problemet. Det låter kanske enkelt, men är i själva verket en komplex process som tar tid och tålamod, men som bevisligen har varit mycket framgångsrik när det gäller att nå fram till den här elevgruppen. Jag tror förövrigt att modellen egentligen passar på de flesta barn och ungdomar, med eller utan svårigheter – alla samtal bör bygga på empati och humanism för att bli konstruktiva.

Facklitteratur kan vara torr och tung att läsa ibland, men Vilse i skolan är faktiskt en bok jag sträckläste, bl.a. tack vare alla karaktärer som Greene låter komma till liv i boken. Jag läser om Joey, Crystal, Mrs Woods och Mr Armstrong och känner igen dem allihop från egna lärarrum, klassrum och utvecklingssamtal.  Här återfinns samma problematik men här finns också samma förutsättningar för att hitta rätt.

Taggar

Lämna ett svar

Skapa konto

Senaste blogginläggen

Arkiv

Här kan du bläddra bland äldre blogginlägg