Estetiska lärprocesser och en och annan filifjonka

I Kroppens fenomenologi beskriver Merleau-Ponty (1999) kroppssubjektet som en helhet av upplevelser, förankrade i världen runtomkring. Vidare lyfter författaren (2002) i Phenomenology of perception vikten av att inte se vilken utveckling som ett barn har kommit till utan istället värdera upplevelsen här och nu.
Den senaste tiden har jag funderat, reflekterat, vridit och vänt på min undervisning. Jag har testat, ifrågasatt mig själv, varit allmänt missnöjd med mina idéer och känt att jag inte ”fått till det”. De fantastiska barnen har tålmodigt prövat mina förslag trots mina tvivel. Till slut satte jag mig på min kammare och tog mig en rejäl funderare. Om jag ser tillbaka, när har det fungerat som bäst? Varifrån hämtar jag min inspiration? Vad är mina styrkor? Och framförallt, hur ser jag barnens utveckling och lärande? Utöver min lärarutbildning har jag även en konstnärlig utbildning till skådespelare. Att sammanföra dessa två inriktningar har blivit mitt signum och även genererat den metod jag utövar. Från ett teoretiskt och vetenskapligt perspektiv har framförallt två källor inspirerat mig när det gäller det estetiska. Dessa två har jag återvänt till vid ett flertal tillfällen här på bloggen. Den ena är Suzanne Ostens (2009) Babydrama: En konstnärlig forskningsrapport, och den andra är Lise Hoviks (2014) De Røde Skoene – et kunstnerisk og teoretisk forskningsprosjekt om teater för de aller minste. Vad som är gemensamt för dessa båda enligt mig är det upplevelsebaserade, upptäckandet, utforskandet, lekfullheten, egna uttrycken, det interaktiva och närvarande. Om jag applicerar det på min egen roll och hur jag vill agera i en lärandesituation innebär det att vara medforskande, inlyssnande och fånga upp barnens tankar, känslor och uttryck.

Så vad gjorde jag? Jo, jag plockade bort mina egna krav och ambitioner om att få med så mycket som möjligt, istället skapade jag möjligheter för barnens upptäckande och förlitade mig på deras impulser. Lärandet blir helt enkelt i upplevelsen och min uppgift är att följa, stötta och möjliggöra för vidare utveckling. Att ifrågasätta, självreflektera och omvärdera rollen som lärare lite då och då tror jag kan vara fruktbart, det har det i alla fall varit för mig..
Men hur var det nu då med filifjonkan? Vi arbetar det här året med boken Vem ska trösta Knyttet? av Tove Jansson (1960). Uppstarten gjordes i skogen då självaste Knyttet kom och lämnade över boken om sig själv samtidigt som han uppvisade en ensam och lite sorgsen sida. Min VFU- student har gjort ett fint bildskapande projekt utifrån boken som nu pryder vårt trapphus och som ger upphov till intressanta samtal. Själv har jag dragit igång med både dans och musik, framförallt med de allra yngsta barnen. Vi har bland annat dansat ”tivolidans” utifrån ett uppslag i boken, här insåg vi att vi kunde ligga ner med benen i luften och utforska en ”fotdans”… Men boken börjar med att Knyttet är så ensam i sitt lilla hus. Vi studerade bilden noga. Jag frågade barnen (en del pratar, en del inte, de är 1-2 år), om hur de tror att Knyttet låter? Samtidigt spelade jag några mollackord på min gitarr. Barnen visade med sina ansikten hur Knyttet var ledsen, de började röra på sig och la till ljud, ensamma och ledsna ljud, ljuden och rösterna blev högre och högre och tillsammans hade vi påbörjat en sång. Se liten filmsnutt nedan. Och filifjonkan då? Kommer kanske längre fram, det finns så många figurer att upptäcka och uppleva i boken…

Film Knyttet