Plötsligt händer det!

Under projektet med ”Lilla Bokbryggan” och ”Flera språk i barngruppen”, där vi arbetade med ett interkulturellt förhållningssätt genom estetiska lärprocesser, hände också andra saker parallellt, som för mig knyter an till föregående års arbete med ”Barnens sånger”. Jag har tidigare beskrivit hur jag i möjligaste mån arbetat för att det skulle bli just barnens egna sånger. För mig innebär det att de estetiska lärprocesserna når fler nivåer när det gäller både ett metodarbete men kanske än mer i att utforska det intrinsikala, värdet i sig. Här vänder jag mig åter till Bamford (2006) som i The Wow Factor – Global research compendium on the impact of the arts in education visar hur utbildning med estetiska uttrycksformer genererar en utveckling av både individ och kollektiv. Detta skulle exempelvis kunna tolkas som ”alstrandet av en blomstrande självkänsla”.

Under min utbildning till förskollärare diskuterade och reflekterade vi mycket över skillnaderna i begreppen ”barnperspektiv” och ”barns perspektiv”. På förskolan har vi ett barnperspektiv, Barnkonventionen: FN:s konvention om barnets rättigheter (UNICEF Sverige, 2009) utgår ifrån ett barnperspektiv men vad är egentligen barns perspektiv? Hur kan vi uppmärksamma och tillvarata det? För mig handlar det om att verkligen lyssna på barnen och fånga upp deras uttryck. Det ska vara deras perspektiv, initiativ och vad som fångar dom! Kanske vi pedagoger (i all välmening) tror att vi har barnens perspektiv, men ibland glömmer att stanna upp och reflektera över vad de egentligen uttrycker? 

I mitt blogginlägg ”Begynnelsens frö” tar jag avstamp i artikeln De skildrar vardagen med musik, där det beskrivs hur de på en förskola gör egen musik tillsammans med barnen. Jag hämtar inspiration där och i Jujja och Tomas Wieslanders sånger (http://www.jujjawieslander.se/gallery/musiken/) och detta blir en del av mina tankar om mitt arbete med barnen.

Allt jag tidigare har lyft i mina blogginlägg har handlat om att jag som pedagog initierat eller på något sätt haft någon idé om det som uttrycks men, som rubriken visar plötsligt händer det! En dag visar oss en vårdnadshavare vad dess barn gjort på hens mobil. Barnet ifråga som då var drygt 3 år och för er som hängt med tidigare här på bloggen också har en sång som heter ”Hallå!” (blogginlägg ”Berättande sånger”), hade nämligen spelat in en egen video på vårdnadshavarens telefon. Helt utan de vuxnas vetskap hade barnet gjort en video med en sång, och då menar jag helt egenproducerad sång med både text och musik! För mig innebar det ett stort genombrott och det blev även en bekräftelse på det jag strävat efter från första början. Både text, sång och dessutom digitalisering, men framförallt en kreativitet sprunget ur en estetisk lärprocess! Det roliga är också att just det här barnet för det mesta satt tyst då vi sjöng och höll sig gärna i bakgrunden men i och med detta fick vi bevis på hur olika barn processar det de/vi gör. Barnets egna ord, dess egna berättande, barnets perspektiv, en metodisk och intrinsikal process som på ett tydligt sätt visar hur arbete med estetiska uttrycksformer möjliggör meningsskapande. I videon filmar barnet sitt ansikte i närbild, tittar med stadig blick in i kameran och låter orden följa en slingrande melodi. Jag har i möjligaste mån försökt att bibehålla melodin då jag satt gitarrackord till sången. Låten heter ”Ma-maa”:

”Jag gör som min mamma säger, jag lyssnar på hon. Jag vill göra samma sak som hon!

Jag fläktar på min arm och jag rider på en häst.

Och jag bara vill komma till min maaaaaaamaa!”

Länk till ”Ma-maa”