Den dubbla utmaningen – en språk- och yrkesintegrerad pedagogik på sfi

Hur svårt kan det vara? Så tänkte jag när jag för första gången gick in i en SFI – klass, som då outbildad sva-lärare. Jag hade ämnesbehörighet i svenska för gymnasienivå. Jag hade svenska som mitt modersmål. Jag tänkte mig nog att jag utan några problem på ett effektivt sätt skulle kunna hålla en språkkurs i svenska för invandrare. Oj, riktigt så fel ute har jag nog aldrig varit.

Rollen som sfi-lärare innebar en fantastisk utmaning. Det handlar långt ifrån om att bara översätta ord och lära ut grammatik. Eleverna ska på oerhört kort tid lära sig ett funktionellt språkanvändande, med allt vad det innebär från vardagliga språksituationer, som att på ett trevligt sätt be någon om något, till att förstå olika former av skriftliga och verbala texter.

En oinvigd kan ges viss förståelse för svårigheterna genom två enkla exempelmeningar som visar på hur ett litet s i svenska språket kan förvandla ett budskap från att vara aktivt till passivt – med avgörande skillnad för mottagaren.

Solen skiner på dig.

Solenergin omvandlas i fotosyntesen till kemisk energi.

I den första meningen är solen aktiv, medan solen (solenergin) i andra meningen inte får tolkas omvandla fotosyntesen till kemisk energi. Det här är språkligt avancerat. Men ändå en helt vanlig meningskonstruktion i svenska faktatexter.

Att förklara betydelsen i meningar som dessa för elever som i många fall är helt ovana att tänka på språket som ett grammatiskt uppbyggt system och därtill inte har tillgång till något annat med läraren gemensamt språk – ja, det är en utmaning som kräver pedagogisk insikt i svenska som andraspråk och möjlighet för läraren att i nära samverkan med eleverna följa upp deras förståelsenivåer.

Sedan ett par år tillbaka har sfi alltmer öppnat upp för utbildningar där språkutveckling och yrkesutbildning ska kunna kombineras. Och det redan tidigt under elevers utveckling av svenska språket. För sfi-lärarna innebär det faktiskt en helt ny form av pedagogik. De ser snabbt att den lärare de var för en vanlig sfi-klass inte räcker till.

Folkuniversitetet, där jag jobbar nu har bidragit med språklärare till utbildningar som kombinerar svenska med serviceutbildning gentemot hotell och restaurang, IKEA och McD, trä-teknisk utbildning samt bussförarutbildning.

I de förstnämnda utbildningarna har vi jobbat mycket med att skapa en integrering av sfi- och yrkesämnena, emedan vi i den sistnämnda har haft kurser i svenska språket parallellt med kurser i yrkesämnen och därtill kopplat ett pedagogiskt stöd / språkstöd. Det är många delar att skruva i för att klara den här utmaningen! Lärarna träffas regelbundet för gemensam kompetensutveckling. De ges tid och möjlighet att utveckla den här nya varianten av språkpedagogik. Och de uppger själva att de hela tiden ökar sin förståelse för den undervisning som krävs för att leda yrkeseleverna mot målen – både i sfi- kurserna och i yrkeskurserna.

Hade det bara varit så att vi kunnat agera som levande översättare av nya yrkesord och begrepp, ja då hade det kanske inte varit så svårt. Bara att lägga in yrkesspecificerade texter istället för sfi-boken. Men här tillkommer att eleverna redan i ett tidigt stadium måste lära sig språket på (minst) två nivåer. För att förenkla och skapa förståelse för den oinvigde kan man säga att eleverna för att ta till sig yrkeskunskaperna behöver lära sig att tolka båda exempelmeningarna här ovanför. Och det samtidigt. Den vanliga utvecklingen är ju annars att man börjar lära sig ett språks enklare strukturer för att sedan gå över till de mer komplicerade.

Men inte ens det räcker till. Eleverna behöver ju för att klara av sina praktikplatser och efter utbildningarna ha en chans att få ett jobb inom branschen lära sig arbetsplatskulturens eget språkande – där ofta dialektala ord och uttryckssätt florerar liksom det finns jargong vilken om man analyserar den ofta bygger på nyanseringar av ord och där betoning är av stor vikt. På hur många olika sätt kan vi säga och tolka uttrycket: ”Det blir ju bra.” Eller för den del ordet ”oj”. Jobbar man tight tillsammans i ett arbetslag och inte förstår om ens kollega tycker att något är bra eller dåligt – leder det definitivt snart till problem.

Att lära sig ett språk på olika nivåer samtidigt säger en del forskare egentligen är omöjligt. Ändå har vi lyckats stötta elever igenom sina yrkesutbildningar och vidare till fasta anställningar. Så på något sätt har ju våra språklärare sett till att eleverna hittat språknycklarna.

Framgångsfaktorerna som lärarna framhåller är:

1. Nära samarbete med yrkesläraren.

Tillsammans bygga upp gemensamma lärandemål, där det centrala innehållet för sfi-kurserna kan utgå från yrkesämnenas innehåll. Vilket i praktiken i hög utsträckning kräver att sfi-läraren tillsammans med yrkesläraren på djupet sätter sig in i yrkesämnena.

På förhand veta om vad yrkesläraren ska gå igenom och förbereda eleverna innan teorigenomgång med ordlistor och teoritexternas uppbyggnad genom att lära dem vissa nyckelmeningar.

Finnas med under teorigenomgångar för att kunna läsa av vad eleverna får svårt för och kunna stötta dels direkt, men även efteråt under språklektionerna.

2. Tid för reflektion över undervisning och varje elevs språkförståelse

Komplexiteten i den här formen av språkinlärning kräver i ännu högre grad att språkläraren hela tiden utvärderar sin egen undervisning utifrån hur varje enskild elevs språk utvecklas. En elev kan ju klara av att tala en utmärkt svenska i de flesta vardagliga situationer men ändå inte alls förstå innehållet i en faktatext/teorigenomgång på rätt sätt.

Har eleverna genom undervisningen getts rimliga möjligheter att tillägna sig:

1. De kunskaper och förmågor som utbildningen kräver.
2. De kunskaper och förmågor som arbetslivet kräver.

Och om en elev visar sig få svårt att uppnå dessa kunskaper och förmågor – behöver språkläraren undersöka om det är yrkeskunskapen i sig som är svår för eleven eller om det är elevens språkliga förmåga som sätter upp hinder. För att därefter komma fram till hur man kan stötta eleven till måluppfyllelse.

3. Tid för planering av varje delmoment.

När ett nytt delmoment i yrkesteorin inleds behöver språkläraren kunna se vilka språkliga delar som är avancerade och planera in extra fokus på dessa delar. Språkläraren behöver analysera yrkestexterna. Språkläraren behöver skapa ordlistor, se över nyckelmeningar, sovra i innehållet, förenkla och förtydliga. Därutöver behöver språkläraren skapa dialogiska undervisningssituationer för att få eleverna att utveckla sig kommunikativt. För att skapa kvalitet i dessa dialogiska undervisningssituationer behöver språkläraren tillsammans med yrkesläraren fundera över vilka arbetslivssituationer som kan uppstå inom just detta yrkesteoretiska delmoment. För att på så sätt stötta elevernas språk- och kunskapsutveckling kopplat till vanliga och viktiga situationer i arbetet, vad som sägs och görs i dessa situationer och vad som är viktigt i varje situation.

4. Digitaliserad undervisning

Förenklat utgår språkundervisningen på kombinationsutbildningar från konkreta situationer med relevans för arbetsplatsen. Detta görs i verkstaden, på praktiken eller i olika slags ”metodrum”. De här situationerna dokumenterar våra lärare gärna genom filmer och fotografier. Vilka sedan används som utgångspunkt på nästa språklektion. På så sätt ges eleverna möjlighet att dels repetera eller lära sig mer om olika moment, träna på dialoger som är vanliga i situationerna och även utveckla ett språkande om de praktiska momenten – ett slags resonerande/reflekterande.

Våra språklärare ser också en framgångsfaktor i att lära sig skapa enkla instruktionsfilmer och koppla dessa till QR-koder. QR-koderna hänger de sedan upp bredvid exempelvis den maskin som instruktionen gäller. På så sätt kan eleverna direkt på plats framför maskinen repetera hur de ska göra.

Sista ordet…

Jag skulle vilja påstå att läraryrket är ett hantverk, som man aldrig blir färdigutvecklad inom. Det måste finnas möjligheter att testa sig fram, skruva på saker, väva in nya trådar och då få än mer ”beprövad erfarenhet”, som man sedan kan fortsätta att skruva på.

För att våga testa nya metoder krävs att man som lärare känner att ledning och kollegor har förtroende för en. Så att man vågar testa nya metoder som man öppet kan utvärdera tillsammans med kollegor och elever.

Men för att utveckla och bibehålla kvalitet krävs också tid, och tiden, den kostar pengar. Vi får bara hoppas att vi tillsammans kan fortsätta att skapa den tid som krävs.