Elever med ett problemskapande beteende

Det är spännande att arbeta inom skolan. Det finns många utmaningar att ta itu med. Frågan är dock om någon utmaning är så stor som de elever som faller utanför ramarna. Ni vet de där eleverna som inte gör vad vi säger. De där eleverna som sparkar och slåss. Svär och benämner vuxna på minst sagt kreativa sätt. Jag kan konstatera att efter 22 år i skolans värld varav de senaste 12 åren som rektor, så är det i situationer med dessa elever som väcker störst känslor, både inom och utanför organisationen.

Jag vill börja med att vara så tydlig jag kan vara: våld, hot och att bli kallad för diverse epitet hör inte hemma i skolan. Det är ju precis motsatsen vi ska arbeta efter enligt våra styrdokument. Vi ska fostra våra elever till ansvarstagande medborgare och det innefattar inte kurser i våld eller hot. 

De här eleverna har ett så kallat problemskapande beteende. Det är nu det blir intressant. För vem/vilka är beteendet ett problem? Ja, inte för eleven i alla fall. För eleven är det en lösning att bruka våld, svära och hota. Det är ett sätt att lösa en för eleven svår situation. Problemet skapas för de som är kring eleven. Det är ett problem för läraren att bli hotad eller slagen eller kallad för något nedsättande. Det här är den första synvändan för oss vuxna. Vi äger problemet. Det innebär även att vi även äger lösningen. Låt det sjunka in och låt dig gärna provoceras av det. För nästa synvända är ännu jobbigare att ta in: vi i skolan är vuxna och de elever vi ansvarar för är barn. Inte nog med att vi äger problemet vi har även ansvar för tillsynen av de elever som har ett problemskapande beteende.

Och nu till den tredje synvändan. Är du inte förbannad ännu, så lär det brinna till nu. Har du ställt dig frågan varför eleven slår, hotar och säger nedsättande saker mot just dig? Hur gick det till när elever brukade våld? Var eleven i affekt eller trängd? Hur var ditt bemötande gentemot eleven? 

I Karlstad har vi en funktion där medarbetare ska skriva när de utsätts för olika typer av risker och utifrån dessa anmälningar så ska jag som rektor kartlägga och formulera en handlingsplan. I den här funktionen får anmälaren ange förslag på hur vi ska minimera risken för att liknande händelser uppstår igen. Där kan det stå att vi behöver ta föräldrakontakt för att kommunicera vad som hänt och då gärna med fokus på elevens beteende. För mig blir just den tanken intressant när vi väger in tillsynsansvaret under skoltiden. Vem ansvarar för eleven under skoltiden? Jo, det gör ju samma person som vill informera vårdnadshavare, som just när händelsen skedde inte har tillsynsansvar, att hen borde ta sitt tillsynsansvar. Det är väl det som språklärare kallar dubbel negation.

Jag är medveten om att det är frustrerande att få sparkar och slag och bli kallad för elaka saker. Det är inget roligt. Vi behöver dock fundera på hur vi bemöter elever med ett problemskapande beteende. Då stavas lösningen lågaffektivt bemötande. Det är inte likställt med att vara kravlös och inte tillrättavisa. Det gäller att ställa krav på rätt sätt och tillrättavisa när eleven är mottaglig. Elever med ett problemskapande beteende behöver hjälp i detta. Det är ingen människa oavsett ålder som vill hamna i affekt och tappa kontrollen över sina handlingar. Alla barn gör rätt om de kan och det ligger hos oss vuxna att hjälpa eleverna genom att skapa bra förutsättningar för att kunna göra rätt. Jag vill avsluta med vad en av pedagogerna skrev när hen anmälande en händelse om hot och våld och vilket åtgärdsförslag hen gav: ”Hitta sätt att kommunicera med elever så de inte känner ett behov av att fysiskt få bort oss lärare. Ta vara på de bra stunderna för att bygga relationer.” Det är en riktigt bra början och ett viktigt perspektivtagande.
/Magnus Sjödin, rektor