Blogg
Reflektion efter tre år av stöd till Karlstads skolor i utvecklande av utemiljön
Det är ett spännande jobb att följa demokratiprocesserna på skolor som ska byggas om och till. Intressant är att se att pedagoger och chefer börjar få kunskap och möjlighet att sätta ord på hur utemiljön kan stödja lärande och måluppfyllelse. I termer av lärande visar det sig i de flesta fall att skolgården som lekplats inte längre önskas av verksamheten. Kan det vara så att vi sedan sjuttiotalets trend av barngympa alltmer skapat lekplatser utanför skolorna? När skolorna analyserar sitt ledarskap i utemiljön ser de samtidigt ofta att lekställningen, gungan och rutschbanan skapar maktlek och konflikter som i sin tur ger pedagogerna rollen som övervakare. Funktionen och leken är redan förutbestämd på dessa färdiga platser som ofta har särskilda regler. Det är klart att vi ska vara på vår vakt för att stödja konfliktlösning i dessa områden, men vem blir domare?
Avsaknaden av kreativa platser för skapande, föränderlig lek och spännande rum har fått stå tillbaka. Den inkluderande och många gånger könsneutrala leken uppstår på platser som vi idag på de flesta ställen inte längre har på våra skogårdar, som upplevs lika varje dag, svåra att förändra för barnen själva.
På en skolgård kanske pedagogerna skulle få en annan funktion, kanske mer relationsstödjande och medskapande. Vad kunde vi göra om vi inte behövde fokusera på kontroll i form av övervakning? Många har redan börjat börjar återinföra sociala aktiviteter men fortfarande i en miljö som inte riktigt stödjer detta.
Frågan är om den svenska skolgården finns!?
Taggar
Här kan du bläddra bland äldre blogginlägg