Rektors jävla ansvarsområde

Idag fick jag och en av mina medarbetare, Sofia Tysklind Kling, förmånen att vara med och hålla i en timme inför vår nämnd. Dagen handlade om ledning och stimulans och hur vi anpassar vår undervisning efter det lagkravet. Sofia visade och berättade hur och varför hon arbetar med mini whiteboards. Jag ska övertala henne om att skriva om det här på bloggen, så håll utkik efter det inlägget!

Mitt fokus handlade mer om vad en nämnd egentligen ska med en rektor till. Vilken är mitt uppdrag i relation till begreppen ledning och stimulans? Och vilken roll har jag som rektor i styrkedjan? För mig handlar ledning och stimulans om att skapa förutsättningar för pedagogers goda undervisning, det vill säga den undervisning som tar sin utgångspunkt i gruppen pedagogen har framför sig och att planeringen utgår utifrån ställningstagandet att variation är norm. Det är ett komplext uppdrag för våra pedagoger. Men vilket är då rektors uppdrag?

I läroplanen står bland annat följande att läsa: “Rektorn har ansvaret för skolans resultat och har, inom givna ramar, ett särskilt ansvar för att: undervisningen och elevhälsans verksamhet utformas så att eleverna får den ledning och stimulans, de extra anpassningar eller det särskilda stöd samt den hjälp de behöver”. Den skrivningen beskriver själva ansvaret och syftet med arbetet kring elevhälsa anser jag, men det ger inga större ledtrådar till hur det ska gå till.

Vår tillsynsmyndighet förtydligar: “Rektor ska utifrån en analys av nuläget identifiera verksamhetens utvecklingsbehov och med grund i denna analys ska rektorn vidta nödvändiga förbättringsåtgärder och anpassa kompetensutveckling och andra skolförbättrande insatser utifrån det. Rektorn ska även styra skolans organisation så att verksamhetens resurser används på ett sätt som svarar mot elevernas behov, så att alla elever ges förutsättningar att nå målen för utbildningen och få en likvärdig, stimulerande undervisning av god kvalitet. Det handlar både om att rektor organiserar skolans arbete så att lärare används för sådan undervisning de har utbildning som att lokaler och utrustning håller den kvalitet som behövs för att lärarna ska kunna bedriva en stimulerande undervisning”.

Ovanstående gör uppdraget som rektor lite tydligare och sätter fingret på analysarbetet och dess vikt i det systematiska kvalitetsarbetet. Förmågan att skapa systematik kring det förbättringsarbete som finns på skolan blir en viktig utmaning för varje enskild rektor. Det är viktigt att lyfta fram att varje enhet ska ha ett eget systematiskt kvalitetsarbete, som bygger på den analys som gjorts. Det finns alltså inga facit där ute, även om det vore skönt att få tjuvkika på ett sådant ibland. Då blir det viktigt att vi rektorer får möjlighet att diskutera begrepp som analys och systematik i relation till den egna verksamheten med rektorskollegor.

Vi på Råtorp har diskuterat ansvarsförskjutningen utifrån det relationella perspektivet. Här är det viktigt att professionen tar ett stort ansvar för att skapa delaktighet och tillgänglighet för samtliga elever. Det är inte elevens ansvar att undervisningen fungerar. Det är pedagogerna som ansvarar för att säkerställa att eleverna utmanas och stöttas utifrån varje enskild elevs behov. Det är ett ansvar som vilar tungt hos alla pedagoger som arbetar inom skolan. Ansvaret som rektor ser lite annorlunda ut, vi har ju sällan direkt undervisningsansvar utan vi arbetar mer med att skapa förutsättningar för pedagogerna. Vilket är då rektors ansvar? Kort sagt: det systematiska kvalitetsarbetet på en skola är rektors jävla ansvarsområde.
/Magnus Sjödin, rektor