I stress och press – Att göra det jag kan

I skolans värld kan man lätt uppleva att man lever i en stressad tillvaro. Det är mycket som ska hinnas med inom arbetstiden och många gånger känns tiden knapp. Alla måsten, alla krav. Det är lätt att tänka det lilla ordet ”om”. Om jag bara hade mer tid. Om vi bara vore fler pedagoger. Om vi bara hade större lokaler, fler grupprum. Då blir det bra. Det lilla ordet ”om”. 

På min skola, Skattkärrsskolan i Karlstad, görs en större satsning bland all personal under läsåret 18/19. Vi går en NPF utbildning som Specialpedagogiska myndigheten har. Det är ett studiepaket utifrån deras hemsida. Vid flera träffar samlas vi i tvärgrupper, lärare, fritidspedagoger, elevhälsa och skolledning för att dyka lite djupare tillsammans och få en gemensam plattform, en samsyn kring hur vi tänker i arbetet med elever med Neuropsykiatiska funktionsnedsättningar. Det är inget lätt arbete och ett arbete som kan ge både stress och press. Konflikten kring tankar som ”jag borde”,  ”jag ska”, ”jag kan inte”, ”jag har inte kunskapen” och ”jag hinner inte” irrar runt i huvudet i samtalen med kollegorna. Det är lätt att fastna där. Att hamna långt ner i dyn, i avgrunden, stoppa huvudet i sanden som en struts och lägga locket på. Att tänka det går inte. Vi har så många elever i klassrummet, jag räcker inte till. Ordet ”om” är lätt att fastna kring. Om jag har… då! Men blir det bättre om vi har allt det där? Större klassrum, fler grupprum? Om vi är fler pedagoger? Ja, kanske.
Eller provocerar jag när jag säger…kanske inte..

Det börjar med oss pedagoger. Har vi inte en enad samsyn i arbetet, i kollegiet så spelar det ingen större roll. Om vi inte använder de resurser vi har nu kommer vi göra det om vi blir fler? Vi behöver fundera på vad kan jag som pedagog göra nu. Jag har inte allt det där som jag borde ha. Men jag måste ändå göra det jag kan. Vilka små steg kan jag bidra med? Vad kan jag göra som gör skillnad för våra elever? Och som inte tar för mycket tid.

När jag har lyssnat på filmer och läst texter som finns på Specialpedagogiska myndighetens webbsida så inser jag att jag aldrig kommer kunna göra allt som jag ska, även om jag skulle vilja. Jag inser mina begränsningar. Men det vore fel att stanna där. Jag kan göra något och det är bättre än inget. Vad har jag för möjligheter där jag är just nu? Vad har du för möjligheter där du är, i arbetet i dina barngrupper som har NPF? I vardagen. Kanske gör det faktiskt skillnad. Även om det är små saker. 

Rådgivare på Specialpedagogiska myndigheten, Linda Petersson, berättar i en film om pedagogiska strategier i mötet med barn och ungdomar som har NPF. Hon ger bilden av att vi alla har en pedagogisk verktygslåda där vi har samlat eller samlar på oss olika redskap-verktyg genom åren.  Vi har inte samma verktyg i våra lådor. Din verktygslåda ser inte ut som min. Det beror på utbildning, ämneskompetens, förmågor och de personligheter vi faktiskt är. Om vi delar med oss av de verktyg vi har lagt i vår verktygslåda så får vi fler redskap av varandra. Men då behöver vi också få syn på vilka verktyg vi redan har, vilka vi behöver och vad vi kan göra med dem. 

I min verktygslåda fattas det flera verktyg. Det är lätt att stirra sig blind på dessa och tänka ”om jag bara hade”.  Men det finns också en hel del verktyg som jag behöver ta upp, lyfta, använda och dela med mig av till mina kolleger. Ett verktyg som jag använder ofta är ett ”visuellt stöd”. Jag har ett visuellt stöd i mitt klassrum som synliggör och tydliggör undervisningen. Det gynnar de elever som behöver få se i bilder och som glömmer det sagda ordet, eller har svårt att läsa det skrivna. Bilder försvinner inte. De finns kvar. En praktisk sak som egentligen inte är svår att skapa eller använda är att ha en TA FRAM skylt som hänger längst fram i klassrummet. På min TA FRAM tavla sätter jag upp bilder på det som eleverna ska ta fram för lektionen. Det kan vara bilder på en penna, ett sudd, limstift, matteboken och linjalen. I början av lektionen går jag igenom vad som ska tas fram och sätter upp bilderna. Det kan tyckas vara löjligt, enkelt och banalt men har stor effekt i klassrummet. De elever som behöver stödet använder det, de elever som inte behöver det använder det inte. En extra anpassning som är lätt att göra för alla. Alla vet vad de ska ta fram. Ingen frågar. Alla hör OCH ser. Alla får samma förutsättningar. Ingen utelämnas. Alla blir startklara för lektionens innehål. 

Det är de där små sakerna som kan göra skillnad. I klassrummet, i undervisningen. Och det är inget stort, revolutionerande. Enkla, små bilder. Men jag har gjort en del av vad jag kan. Tagit ett steg framåt. Har det någon betydelse? Ja, för barnen med NPF har det det.