En lärares uppdrag är att lära. Det är ett komplicerat uppdrag. Ämneskunskap blandas med metodik och didaktik. En lärare ska vara tydlig, planerad, ha koll på styrdokument, flexibel och jobba på att ha relationer med eleverna. Efter 20 år som…
En lärares uppdrag är att lära. Det är ett komplicerat uppdrag. Ämneskunskap blandas med metodik och didaktik. En lärare ska vara tydlig, planerad, ha koll på styrdokument, flexibel och jobba på att ha relationer med eleverna. Efter 20 år som verksam lärare tycker jag ibland att jag behärskar många av dessa bitar, men ibland inte alls. Mitt uppdrag är att lära andra men jag lär mig själv varje dag. Som förstelärare i svenska på mellanstadiet har jag olika uppdrag på min skola och i mitt klassrum. Här kommer jag berätta, försöka inspirera, peppa och lära vidare det jag lär mig i mitt klassrum. Välkommen till min blogg!
Har du varit med om att något positivt händer som du inte hade räknat med? Oväntade möten? Något som bildar en kedja av positiva känslor och handlingar? De sista veckorna har varit omtumlande för mig och mina elever i åk 6. Inte för att de snart ska pröva sina vingar och flyga vidare till högstadiet (bara det är omtumlande och en känslomässig laddning utan dess like) utan för att det vi gjort under hela terminens bildlektioner plötsligt fick en mening.
Efter jul bestämde jag mig för att vi skulle jobba med ett längre tema kring känslor. Vi tolkade Edvard Munch och målningen ”Skriet” fast i mer positiv anda där eleverna själva fick välja känsla. I samma veva stötte jag på tavlor från konstnären Susanne Åkeson Rosencrantz av en slump på nätet. Jag började granska dem. Vilka fantastiska tavlor! För mig var denna konstnär helt ny men jag fastnade för hennes konst och sätt att måla. Det ledde till att jag drog in konsten i klassrummet och eleverna och jag började tillsammans analysera och tolka hennes tavlor. Därefter fick eleverna själva måla stora tavlor med torrpastell och oljepastell med inspiration från konstnären.
En sen kväll plingade det till i min mobil. När jag läste meddelandet kunde jag inte tro mina ögon. Det var från konstnären Susanne Åkeson Rosencrantz själv som hade hittat elevernas bilder på vår klassblogg. Hon blev fascinerad och rörd över att vi valt att granska hennes målningar och ville ha kontakt med eleverna. Eftersom vi senare skulle ha ett stort vernissage bjöd jag in henne. Hoppet att hon skulle komma var där och då ganska litet, men det kändes naturligt att bjuda henne. Svaret blev att hon såklart skulle komma.
Igår var det vernissage och både eleverna och jag var väldigt förväntansfulla. Och plötsligt händer det. Med sin snygga cab åker hon in på skolgården och blir en av besökarna på vernissaget, pratar med eleverna om konst och om tankar kring deras målningar. Gissa vilka som var stolta! Faktiskt alla tre parter. Jag såklart, eleverna och även Susanne.
Terminens bildarbete fick en ännu större dimension. Det blev helt plötsligt på riktigt. Eleverna blev konstnärer som pratade med en annan konstnär. Deras tavlor fick betydelse.
Jag har lärt mig att i bildarbetet så är det lika viktigt för eleverna att få en mottagare på sina tavlor som i något annat arbete, ämne i skolan. Att få tolka andras, varandras, både kompisars och konstärers tavlor, hämta ideér, inspiration för att sedan kunna skapa något eget. Skapandets process är utvecklande och stimulerande.
Till veckan blir det tomt i klassrummet. Alla 47 konstnärer ska plocka ned sina tavlor och ta hem dem. Jag hoppas de ramar in dem, hänger dem på en betydelsefull plats och att det blir ett fint minne. Jag hoppas också att vårens arbete, mötet med Susanne ska få sätta spår i deras liv och att de ska fortsätta få visa sin skaparglädje framöver.
Stort tack riktas till konstnären Susanne Åkeson Rosencrantz för din vilja och engagemang kring vårt arbete. Tack för att du kom!
