Från läskondis till läslust-vi behöver bygga ett lässkelett

Om att träna elever i att orka läsa

”Jag gillar inte att läsa.” Den meningen har nog de flesta av oss lärare hört. Ibland sägs den med övertygelse. Ibland med en suck. Och ibland redan innan boken ens har öppnats.Vi i svenskämneslaget på Skattkärrsskolan i Karlstad har funderat en hel del på det här. Vi möter elever som gärna läser och kan försvinna in i en bok en lång stund. Men vi möter också elever som tappar fokus efter några minuter. Elever som bläddrar, tittar på klockan och undrar hur många sidor som egentligen måste läsas. Elever som plötsligt, varje gång vi läser, behöver ett toabesök, eller helt plötsligt måste vässa pennan.

Vi pratar ofta om läslust. Hur får vi elever att vilja läsa? Hur hittar vi rätt böcker? Hur väcker vi nyfikenhet? Men tänk om vi också behöver prata om läskondis? För kanske är det inte alltid läslusten som kommer först. Kanske kommer den ibland efter att man fått upp läskondisen.

Vi behöver träna på att stanna kvar

PISA-resultaten som presenterades 2026 visar att svenska elevers läsförståelse fortsätter att sjunka. Många elever har fortfarande svårt att förstå texter på en grundläggande nivå. Det är något vi i skolan behöver ta på allvar. Det finns naturligtvis ingen enkel förklaring. Det vore bekvämt att skylla på skärmar, sociala medier, pandemin eller att elever ”inte läser längre”. Verkligheten är betydligt mer komplex. Men en sak är svår att komma runt: läsning behöver tid och träning. Forskning visar ett samband mellan hur mycket barn och unga läser och deras utveckling som läsare. Mol och Bus är två nederländska forskare inom läsning och utbildningspsykologi. De publicerade 2011 en stor forskningsöversikt om sambandet mellan läsning och barns utveckling som läsare. Deras studie bygger på 99 studier med totalt 7 669 deltagare. De fann bland annat ett tydligt samband mellan hur mycket barn läser och deras utveckling inom exempelvis läsförståelse, ordförråd och läsförmåga.

En viktig idé från deras forskning är det som ibland kallas en positiv lässpiral:

Mer läsning → mer läserfarenhet → bättre läsförmåga → läsningen blir lättare → större möjlighet att läsa ännu mer.

Det låter egentligen ganska självklart. Ändå räcker det inte att säga: ”Nu läser vi.”

Lästid är inte automatiskt läsning

Forskning om självständig läsning visar också att det inte är tillräckligt att bara ge elever en bok och en bestämd tid. Elever behöver stöd i att välja böcker, komma in i läsningen och hålla fast vid den. Det är här vårt lässkelett kommer in. Vi vill skapa en gemensam grund för läsningen i årskurs 4–6 på vår skola. Inte ett färdigt recept där alla ska göra exakt likadant, utan ett skelett som håller ihop arbetet. Ett sådant skelett skulle kunna innehålla:

• regelbunden och återkommande lästid varje dag
• tydliga starter och avslut för lässtunden
• en lugn miljö där det går att koncentrera sig
• tillgång till böcker och hjälp att välja
• lärare som själva läser och visar att läsning är något man gör
• korta samtal om böcker och läsupplevelser
• en successiv ökning av tiden eleverna förväntas läsa koncentrerat

För vi skulle knappast säga till en elev som aldrig tränat löpning: ”Spring fem kilometer nu. Du behöver bara få upp motivationen.”Vi förstår att kondition byggs upp steg för steg. Kanske behöver vi tänka lite mer så om läsning också.

Från fyran till sexan

Vi vill därför undersöka hur en progression skulle kunna se ut. I fyran handlar det kanske framför allt om att komma in i läsningen och kunna stanna kvar en kortare stund. I femman handlar det mer om att hålla kvar koncentrationen och orka läsa längre. I sexan behöver eleverna kunna vara kvar i mer komplexa texter under längre tid, samtidigt som förståelsen fördjupas.

Det betyder inte att alla elever ska läsa lika länge eller lika snabbt. Elever kommer med olika erfarenheter och olika behov. Men skolan kan skapa förutsättningar för alla att träna. Och vi vill också fråga eleverna själva.Hur länge tycker de att de kan läsa koncentrerat? Vad gör det lättare? Vad stör? Hur väljer de böcker? Vad skulle få dem att vilja läsa mer? För ibland tror vi vuxna att vi vet vad eleverna behöver. Det kan vara klokt att faktiskt fråga dem.

Kanske börjar vi i fel ände?
Kanske har vi ibland vänt på ordningen. Vi tänker: Först måste eleverna få läslust. Sedan kommer läsningen. Men tänk om det ibland fungerar så här:

Läsning → träning → bättre flyt → större uthållighet → ökad förståelse → kanske läslust.

Det betyder inte att läslust är oviktig. Tvärtom. Böcker ska väcka nyfikenhet, känslor och tankar. Elever ska få möta berättelser de faktiskt vill läsa. Men vi behöver också hjälpa dem som ännu inte har hittat den där känslan. Kanske behöver vi inte ännu ett stort läsprojekt. Kanske behöver vi något enklare. Tid. Böcker. Tydliga rutiner. Samtal. En lugn miljö. Lärare som läser. Och framför allt – en möjlighet att träna på att stanna kvar. För läsning är inte en tävling i antal sidor. Det är träning i att orka vara kvar. Och kanske är det just där, någonstans mellan läskondis och läslust, som vi behöver börja.

Pernilla Kans
Förste lärare i svenska
Skattkärrskolan
Karlstad

I