Om att göra en tankevända

En tankevända kan handla om att se på relationen mellan teori och praktik. Ibland gör det så att man måste omforma sina tankar och föreställningar. Det händer ibland pö om pö och ibland plötsligt, mer eller mindre ofrivilligt. När jag har tänkt på ett visst sätt och sedan inser att det kan vara på ett annat sätt. Också. Ibland handlar det om att göra en tankevända åt ett positivt håll och ibland om att inse något som man kanske helst inte vill inse.

Ofta har det att göra med något som redan gror i mina tankar, något som bråkar med mig i mitt huvud. Något som jag inte riktigt får kläm på. Som nu, då jag funderar mycket över det här med vägledande samspel i förskola/skola med fokus på lågaffektivt bemötande. Hur bemöter vi barn som är som alla andra barn på vissa sätt, men med betydande, tydliga svårigheter och som redan kanske har diagnoser? Hur bemöter vi de barn som egentligen är som alla andra barn på vissa sätt, men med en annorlunda perception eller som reagerar på ett sätt som ställer andra krav på mig som pedagog? Är det olika? Kan vi bemöta alla dessa barn lika? Ska vi det? Vad är lika/olika? För vem? Min tidigare uppfattning och övertygelse var att man ska bemöta de ”särskilda” barnen på ett annorlunda sätt än de ”vanliga”. Om man inte har en uttalad diagnos så behövs väl ingen anpassning på det sättet? Då ska hen väl ändå klara av att…osv. Inte kan det väl funka med samma metod, oavsett svårigheter/lättheter? Eller kan det det? Och varför funkar det isåfall?  Vad händer om jag provar att göra på ett annat sätt?

Här har jag gjort en tankevända! Emelie Johansson som också bloggar har skrivit ett inlägg om ”Att realisera en förskola/skola för alla” och det hjälpte mig på traven. Samt litteratur av Bo Heljskov Elven, David Edfelt, föreläsningar, sidor på nätet jag läst, alla poddar jag lyssnat på tex Hjärnpodden med bl a avsnitt #15 om ”En skola för alla”. Hon skrev iallafall om att vi inom förskolans värld försöker forma in barnen i förskolan på ett sätt som är ganska snävt egentligen, det är svårt för många barn att passa in idag, det är ganska klent med tillåtandet av att få vara lite annorlunda. Vi förespråkar gärna det individuella bemötandet och att alla barn är unika och ska bemötas utifrån sina egna förutsättningar osv – men ändå tycker vi det är besvärligt när barnen utmanar oss och inte gör som vi förväntar oss. Normen är ett följsamt, lagomt utmanande barn som gör som vi säger.  ”Barn har så svårt att lyssna idag och gör inte som vi säger…” utifrån vems kriterier? Vi vill ju ha barn som är starka individer, som inte följer strömmen alltid, som är innovativa och som naturligtvis ska kunna samspela och vara socialt kompetenta. Men hur når vi dit då? Vi kanske behöver lyfta blicken och se bortom det där besvärliga… Vad är det vi lägger energi på? Vad lär sig barnen egentligen i hallen när vi klär på oss? Är det det viktigaste att lägga dagens energi på? Eller ska vi se till att vi kommer ut eller in på ett lustfyllt sätt så vi orkar lägga energin på något annat? Jag tänker då; det finns nog inte så värst många 15-åringar som inte kommer klara av att ta på sig ytterkläderna om man jämför med hur många som kommer ha svårt med att läsa, skriva, räkna och umgås med andra. Vissa saker tänker jag också att vi faktiskt kan bolla tillbaka till föräldrarna ibland, bättre att lägga tid på att verkligen LÄRA sig klä på sig hemma, bordsskick och vissa andra bitar, så kan vi istället lägga energin på att utmana barnen på andra sätt.

Jag tänker också så här; vi tycker inte det är särskilt konstigt att ett barn som har en synnedsättning behöver ett anpassat stöd (glasögon) och vi har heller inga förväntningar på att barnet ska klara av alla moment lika bra som sina kamrater, utan glasögonen. Jag tror att vi är många som har behövt och som behöver ta till sig vad ny forskning säger om hur små barns hjärnor fungerar och vilka metoder som fungerar och varför. Då förstår vi bättre varför vi ska lägga mindre energi och kraft på en del av förskolans alla vardagliga rutiner och moment och istället lägga den på det som är vårt lärandeuppdrag. Visst kan barn lära sig saker vid måltiden eller i hallen – men om vi ska se det som ett lärotillfälle så ska vi gå in med samma tänk som om vi skulle lära ut te x att skriva sin bokstav, måla, bygga ett torn eller räkna. Inte blir vi frustrerade och triggas av att barnet ännu inte klarar av att skriva, räkna, bygga eller måla? För att det håller på att lära sig det. Det behärskar ju inte det ännu. Varför blir vi då det när det handlar om att lära sig klä på sig, äta själv, hälla upp, vara tillsammans med andra, i leken osv? Om nu ALLT är eller kan vara ett lärotillfälle för barnet så borde vi ju kunna ha samma tålamod och förväntningar kring det, oavsett vad det handlar om? Alltså, barnet KAN inte ännu samspela, lyssna, klä på sig helt själv, sitta still, i alla situationer (- i många – men kanske inte i alla). Varför har vi olika approach, krav och förväntningar när det gäller omsorg, rutiner, samspel och när det gäller andra utvecklingsområden?

Detta tycker jag är oerhört spännande att tänka på just nu, för det utmanar mig i mina tankar, jag gör små tankevändor hela tiden och min hjärna tar till och med små glädjeskutt när jag märker att något nytt hakar i något gammalt tänk och blir till något annat. Ibland håller jag inte med helt och fullt till en början men ibland känns det  helt rätt och viktigt på riktigt. Eller som en god kollega sa till mig; Tankar är ju färskvara! Ja, precis, de måste omprövas och vända och vridas på innan de går ut i datum!

/ Miriam