Hur gick det där egentligen?

Jag jobbar ju numer som verksamhetschef och rektor inom kommunal vuxenutbildning. Under pandemitiden var jag även lärare på sfi och hade om elever som valt att läsa på distans (alltså inte påtvingad distans).

I augusti 2021 skrev jag om distansundervisning utifrån mina perspektiv – som verksamhetschef, lärare och gammal psykologistudent. Jag tänker att det kan vara intressant att lägga in detta i ett blogginlägg nu, med tanke på att jag snart ska skriva och prata om vad vi tagit med oss från distansperioden in tillbaka till klassrummen.

Jag vill dock börja med att skriva att jag inte tror att jag har fler svar än någon annan, när det kommer till distansutbildning. Däremot tror jag alltid att det kan vara viktigt att titta på fenomen från olika perspektiv. Och här presenterar jag mina perspektiv.

Hos oss körde vi 15 timmars lärarledd undervisning i veckan –  även under distansperioden. Vi köpte in videokonferenssystem till varje klassrum, så lärarna kunde (om de ville) röra sig fritt framför white boarden och slapp sitta nedhukade över datorns webbcam hela dagarna.  På bilderna här ovanför står Folkuniversitetets lärare Gunilla Nyqvist och har online-lektion.

Problemlösning

När jag pratar problemlösning med tekniker, säljare och människor som jobbar med ekonomi som huvudfokus lägger de ofta fram problemlösningar som följer den här modellen. Och jag blir lika provocerad varje gång.

Problem: Eleverna kan inte komma till skolan.

Solution: Köp in en videokonferensanläggning.

Och sedan – Success.

Skolans värld är lite mer komplex än så här. Det tror jag att vi alla kan hålla med om.

Den här bilden tycker jag förklarar vår situation i mars 2020. Vi hade en väl fungerande klassrumsundervisning som nu nästan över natten skulle tryckas in i helt nya förutsättningar. Det gick inte att bara knö in den där. Det skulle inte fungera.

Så vad vi fick göra vara att analysera vad i vår klassrumsundervisning som var riktigt, riktigt viktigt, plocka fram de delarna en och en, vrida och vända på dem, modellera om dem, vässa dem och sedan pö om pö lägga in dessa delar i den nya förutsättningen.

Film

Mattias heter en gammal skolkamrat till mig. Han har undervisat på distans vid Jönköpings universitet. Jag blev så glad när jag såg att han gjort videos som pratar om hur han tänker kring distansupplägg.

https://play.moderskeppet.se/lyckas-med-distansundervisning

När jag står inför omvälvande saker som att lägga om över 300 elevers utbildning från närundervisning till distansundervisning plockar jag gärna upp mina gamla läroböcker från universitetet. När jag gjorde det i februari 2020 snubblade jag snabbt över den här pyramiden.

Ni känner säkert till den sedan tidigare. Det är Maslows behovstrappa. Och den ger Maslows bild över vilka behov vi människor har. Mycket förenklat så menade Maslow att om dessa behov åsidosätts mår människan till slut inte bra. En människa som inte mår bra har väldigt svårt att ta till sig nya kunskaper. Under den påtvingade distansperioden har våra behov i undervisning och utbildning påverkats rejält. Och för att få en välfungerande distansutbildning tyckte jag att det kunde vara viktigt att använda oss av Malwows behovstrappa för att skruva och modellera med de pedagogiska delarna i vår undervisning.

Fysiska behov: För att vi ska fungera behöver vi mat och sömn. Något som kanske i högre utsträckning än vad vi först tänker kräver rutiner. När man går i skolan eller har ett jobb ger det oss automatiskt rutiner. Vi går upp på morgonen, äter frukost, tar oss till skolan, har våra lektioner enligt samma schema, äter lunch, kommer hem och på kvällen har vi förhoppningsvis haft ett så fullt schema att vi inte har några problem att somna. Kroppens mat och sov klocka är inställd och fungerar.

Hur påverkas det här när vi jobbar hemifrån? Eller när vi inte har ett schema i skolan att följa? Hur kan vi stötta våra elever i detta?

En del av er kanske skulle säga att elevernas rutiner inte är skolans ansvar, att det faktiskt är vuxna individer vi har i våra klassrum. Samtidigt ger ju vi ju i vanliga fall eleverna en struktur genom schemalagda tider, så hur kan vi i en krisperiod göra för att i alla fall försöka fortsätta ge eleverna viss struktur? Det kan ju vara genom schemalagda uppgifter och möten eller som vi har valt att ha 15 timmars lärarledd undervisning i veckan.

Trygghet

När man förstår och kan förutse en situation upplever man trygghet. Klassrummets strukturer förstår vi. Man vet ofta vad som förväntas av en i ett klassrum. Eller så kan man kolla in sina kamrater och följa dem. Som lärare har man översyn över rummet och har en uppsättning verktyg som man har jobbat in under några år som lärare.

Eleverna vet hur de går in i ett klassrum, att de ska sitta på stolarna och de förväntar sig att läraren inleder lektionen.

Men hur gör man på teams eller på zoom? Ser man ens alla som är med i teams rummet? Eller ser man bara en vän i telefonen som man genast börjar prata arabiska med? Hur vet man när lektionen har börjat? Hur beter man sig i det digitala rummet?

Vi har haft elever som suttit och sytt på symaskin samtidigt som de varit med på lektion via zoom. Eller som har gått på toaletten.

Det är klart att tryggheten vacklar, Man vet inte hur det här nya fungerar. Sedan har vi bilden på sig själv, som vi själva ser. Det känns antagligen lite otäckt för oss allra flesta, så vi stänger av kameran. Nu har fler än hälften av alla klasskamrater stängt av kameran, så det enda vi ser är svarta rutor med namn. Klart att det känns otryggt.

Frågan som blir är då hur vi kan skapa en så trygg lärandemiljö som möjligt även när vi måste ha den över zoom.

Kontakt och gemenskap

Människor har ett grundläggande behov av att ingå i grupper, ha en vän, ha klasskamrater, se och prata med sin ledare/lärare. Hur skapar man kontakt och gemenskap med 12 svarta rutor? Hur skapar man en relation med en elev över telefon när eleven inte behärskar språket? Hur känns det för eleverna att få en relation med sin lärare enbart över dator och telefon?

Här finns delar som vi har behövt att skruva på såväl inne i lektionsdesignen och utanför. Genom olika digitala verktyg kan man ganska enkelt låta eleverna samarbeta online i realtid för att skapa en gruppgemenskap. Lägga in ord i ett ordmoln via menti.com är ett sätt. Dela in eleverna i break out rooms och låta dem skriva i samma google dokument är ett annat sätt. En lärare hos oss kör gärna improvisationsteater utifrån olika ord med eleverna för att skapa engagemang, motivation och känsla av gruppgemenskap. Utanför lektionen blir mentorsskapet oerhört viktigt redskap för att bygga relation och skapa kontakt.

Uppskattning: Alla människor är i behov av uppskattning. Motivation bygger man ofta genom olika former av återkoppling och uppskattning. Hur kan vi ge eleverna samma uppskattning på distans? Man brukar säga att kommunikation till 80% utgörs av kroppsspråket. Hur kompenserar vi för de 80% när vi kör distansundervisning?

Det skrivna ordet blir fantastiskt värdefullt – så klart. Och utropstecken, smiley-tecken och bilder som får ackompanjera bokstäverna blir ovärderliga. Det positiva behöver antagligen skrivas med fler ord än vad man behöver använda när man säger det.

Självförverkligande: Elever vill lyckas! Våra elever är ofta stressade över att klara de nationella proven i vanliga fall. Nu kör vi prov online. Eller tar in mindre grupper av elever för delprov i skolan. Det är klart att man som elev upplever en ökad oro inför att inte lyckas eller inte bli bedömd på rätt sätt.

Hur gick det där egentligen?

Ja, de allra flesta grundläggande behov sätts i gungning när man går in i en period av påtvingad distansutbildning. Och i mars 2020 tror jag att det var fler än jag som kände att detta var mörkt. Oj, så mörkt. Och tungt. Hur skulle det gå?

Nu är vi här drygt ett år senare och det har gått. Vi har hittat det allra viktigaste bitarna från den gamla klassrumsundervisningen, vässat dem och stoppat in de i det nya sammanhanget. Jag får till och med till mig att vissa av de delarna är bättre nu än vad de var förut. Det är klart att eleverna uppskattar tydligare återkoppling, mer frekventa mentorssamtal och mer strukturerade lektioner – även om de är online.

Förändringen har även påverkat våra elever. Vi lärare har behövt ställa högre krav på eleverna vad gäller digital kompetens och med stöd och tid har eleverna ju lyckats. De gör sina uppgifter, de planerar sin tid, de loggar in på lärplattformen och kopplar upp sig mot ett videokonferenssystem.

De lägger ner sig på att lära sig hur de mejlar, lämnar in uppgifter via LMS, hur de tar kontakt med läraren via chatt, sms och mejl. De kanske till och med tar initiativ till att skapa egna elevcafén online, så att de kan träffas utanför skolan för att träna svenska.

Våra elever har nog alla vuxit en hel del under den här perioden. Eller hur tänker ni?

Lisa

Augusti 2021