picture-1190-1475676093.jpg

Blogg

På andra sidan dörren

Om man gläntar på dörren väntar ett oändligt utbud av lärmiljöer. Det kan vara allt från skolgårdens uterum till vårt lands vackra naturmiljöer. Någonstans där emellan hittar vi också stadens torg. De här lärmiljöerna utgör vår arbetsplats tillsammans med Karlstad…

Om man gläntar på dörren väntar ett oändligt utbud av lärmiljöer. Det kan vara allt från skolgårdens uterum till vårt lands vackra naturmiljöer. Någonstans där emellan hittar vi också stadens torg. De här lärmiljöerna utgör vår arbetsplats tillsammans med Karlstad kommuns barn, elever och pedagoger. Som utomhuspedagoger förankrar vi teorin med praktiken med hjälp av det platsbaserande lärandet som metod.

Genom bloggen vill vi dela med oss av våra erfarenheter och de möjligheter som det platsbaserande lärande ger. Vi hoppas att vi ska inspirera er till att ställa den didaktiska frågan ”Var lär sig barnen/eleverna bäst?” 

Vi som skriver på bloggen är Ulrika Lindenäs och Nina Holm, utomhuspedagoger på Karlstads Naturskola.

Vi som inte kan …

I många år har jag som pedagog tränat på att inte säga inte. Att i möjligaste mån säga ja till idéer som barnen haft och vill prova. Men målet har också varit att prata med jakande meningar för att delge barnen vad jag vill att de ska göra istället för vad jag inte vill att de ska göra.

Min kollega Eva, som jag jobbat många år med på förskolan har ett så bra exempel. Vi sitter och äter och så börjar barnen slå med besticken i bordet (antagligen för att de undersöker det fysikaliska fenomenet ljud), vi som vuxna är inte riktigt lika fascinerade och lyckliga som barnen utan vi vill att de ska sluta. Det är då vi låter bli att säga ”slå inte med gaffeln” utan vi väljer att säga ”använd din gaffel att äta med”. För om vi bara talar om för barnen vad de inte ska göra, kan listan med aktiviteter de kan hitta på komma att bli väldigt lång innan de själva kommer fram till vad det är just jag vill att de ska göra.  Detta sammanfattar Eva med att: Det är bättra att visa tillrätta än att tillrättavisa.

Eva har ett bra exempel till och det är att hon säger ”Tänk inte på glass!” sedan efter några sekunder så frågar hon vad tänker du på? I nio fall av tio så tänker man på, ja just det, glass. Barn (och vi andra uppenbarligen) hör inte ordet inte har vi kommit fram till. Tänk om det kunde vara samma med meningen ”Du kan inte” eller ”Du är dålig på”. Dessa meningar fastnar så hårt inom oss och speciellt om det kommer från någon man ser upp till, någon som har kunskap. Till exempel en förälder eller en lärare.

Vi som skriver den här bloggen kom fram till efter förra blogginlägget att vi hade en sak gemensamt och det är att vi inte kan skriva. Det fick vi i alla fall höra när vi gick på gymnasiet och det var inte ”i går” som vi gjorde det. Det är ganska länge sedan, i mitt fall nästan 23 år sedan. Men det min svensklärare sa att jag inte kunde, det kommer jag ihåg. Jag kommer inte ihåg de saker som man talade om för mig att jag kunde, men visst måste jag ha fått höra det också, eller? Men detta var ju så länge sedan så det är säkert annorlunda nu. För två veckor sedan träffade jag min teknik och fysiklärare från förskollärarutbildningen. Det är ett tag sedan jag tog examen därifrån också men jag blev jätteglad när han kände igen mig och sa att det var ju du som hade gått på teknisk linje på gymnasiet och som började jobba i Sunne efter examen. Ja, du var bra på fysik och teknik, det kommer jag ihåg. Är det lätt att bli bedömd och ihågkommen för våra prestationer eller blir vi det för vilka vi är som personer? Jag vet inte, det är nog både och.

När vi hade en träff med ett nätverk för de yngsta barnens matematik talades det om att det är så stor skillnad på inlärning om vi intalar oss själva (eller kanske hör från någon annan) att vi inte kan gentemot om vi i alla fall försöker oss på uppgiften. Det bildas synapser i hjärnan om vi ger oss tillåtelsen att försöka lösa uppgiften vi har framför oss. Så det är mitt nya ledord, vi försöker och gör vårt bästa. Många gånger har jag hört förskolebarn säga att ”det kan inte jag” när jag sedan frågat dem hur de skulle göra om de kunde, så har de många kloka idéer på hur de skulle göra. Då blir mitt ledord så bra. Försök! Och det gör de. Vilken lycka det är att se någon klara något som de inte trodde de skulle klara, se barn och ungdomar växa decimeter i sitt självförtroende av att de klarade mer än de visste att de kunde. Det är en av de bästa sakerna med mitt jobb. Att ge barnen utmaningar som de tar sig an och lyckas med samtidigt som de flyttar gränser för sig själva. Vi pedagoger hjälper barn att känna sig dugliga och vi ska se till att de förblir kompetenta på så många områden de bara kan. Det är att vara pedagog för mig.

I vårt arbete som utomhuspedagoger för Karlstads Naturskola så möter vi olika grupper i stort sett varenda dag. Vi möter många av kommunens förskolebarn och grundskoleelever. I samband med att jag har skrivit detta blogginlägg så har jag observerat barnen som jag träffat. Jag har sett många barn med stjärnglansiga ögon som leende talar om att ”jag kan”. Jag lyckades balansera mellan de här träden på linan, jag kunde gå först och visa vägen, jag kunde hjälpa en kompis osv. Men jag har också sett ett par pedagoger med samma glans i ögonen och samma leende på sina läppar efter att de gjort upp eld inför matlagningen med tändstål för första gången. Så vi slutar aldrig att vilja lyckas, låt oss fortsätta med det.

/Nina

Taggar

Lämna ett svar

Skapa konto

Senaste blogginläggen

Arkiv

Här kan du bläddra bland äldre blogginlägg