Don’t forget to play!

Det är viktigt att leka.

När jag började jobba som lärare tyckte jag att det var urjobbigt om jag någon gång tvingades improvisera (läs: krampaktigt grepp om stödanteckningarna).

Det handlade förmodligen om bristen på erfarenhet. Idag testar jag ofta nya saker i undervisningen och är sällan nervös över hur lektioner ska gå, tack och lov. Men när vi skulle få besök på skolan av de elever som kommer att börja på Ferlin i höst så var det pirrigt! Det är första gången jag blir mentor i en sjua, och det kändes så viktigt att ge ett bra första intryck på de 25 elever som kommer att bli klass 7E i höst. Kvällen innan hade jag till och med svårt att sova. 

Två dyrbara timmar skulle jag och min medmentor Charlotte få rå om våra blivande sjuor, och jag var överlycklig över det faktum att vi var rörande överens om att lägga stort fokus och arbete på att få klassen att trivas tillsammans. Värdegrundsarbete ”smyger” jag gärna in i undervisningen varje dag, men lekar har jag inte så stor erfarenhet av än, och det var detta jag var lite nervös över inför denna dag. Tänk om de tycker jag är världens töntigaste? 

Dagen kom iallafall, och allt gick bara så himla bra; vi lekte, och det kändes genuint som att de flesta hade roligt och vågade släppa loss lite. De ville knappt sluta när våra två timmar hade tagit slut. Det var en ögonöppnare för mig – plötsligt förstod jag hur viktigt det är att leka! Jag tror verkligen det kan göra underverk som förebyggande arbete. Men det kräver också att jag som lärare vågar släppa loss lite. Att kliva ut ur bekvämlighetszonen är lite läskigt, men faktum är att om jag ska förespråka att våga, då måste jag också kunna våga. Att våga innebär en risk att misslyckas – och jag vill ju ha ett klassrumsklimat som tillåter misslyckanden, där eleverna vågar misslyckas och inte hånar de som misslyckas. Första träffen med nya klassen blev alltså mycket lyckad och jag längtar redan efter att träffa eleverna igen i höst. 

Euforin fortsatte dock: efterföljande lektion skulle jag ha engelska med 8B. I korridoren mötte jag ett gäng ur 8B som frågade mig; ”Kan vi inte leka idag?” – och det var verkligen bra tajming av dem! Nyfrälst som jag var, blev min respons; ”Ja! Vi måste leka mer!”, och jag berättade om min upplevelse med de nya sjuorna. 8B är en klass som redan har ett hyfsat tillåtande och positivt klassrumsklimat och vi hade en jätterolig lektion där jag fick se nya sidor av dom, och förmodligen fick de se nya sidor hos mig också. Framförallt: många leenden, skratt, alla tillsammans. För mig blev det en lektion i meningsfullhet och en påminnelse om att vi aldrig blir för gamla för att leka. 

”Those who play together, stay together”.

 Om jag har barnasinnet kvar? Absolut! 🙂