Resursfördelningen styr bort från att utveckla inkluderande lärmiljöer

Rubriken handlar om skolans stöd- och elevhälsoarbete. Rubriken är tagen från slutbetänkandet av Utredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven (SOU 2021:11). Jag tycker den här rubriken är utmanande och den sätter fingret på något viktigt. Vi i skolan har hamnat i ett läge där mycket av diskussionen handlar om mer resurser. Vi ropar att vi behöver bli fler som arbetar i skolan. Det håller jag visserligen med om, men jag skulle vilja se en lika stark, intern diskussion om hur vi faktiskt använder våra befintliga resurser.

Är lösningen alltid mer resurser? När jag läser vidare i slutbetänkandet står följande:

Även system för resursfördelning kan skapa incitament som försvårar utvecklingen av inkluderande lärmiljöer, eftersom möjligheten till extra resurser ofta kopplas till enskilda elevers behov av särskilt stöd. Det kan leda till arbetssätt som fokuserar på åtgärdande insatser på individnivå i stället för ett brett förebyggande arbete.

Låt ovanstående meningar sjunka in ordentligt och fundera på innebörden av dessa två kursiverade meningar. För mig är det här ord som klingar rent och högt utifrån ett elevhälsoperspektiv. Det skiftar fokus från den enskilde eleven. Det andas ett relationellt perspektiv och det sätter ljuset på hur vi ska använda befintliga resurser.

Om vår resursfördelning försvårar utvecklingen av inkluderande lärmiljöer så blir min tanke att vi behöver ändra på resursfördelningen. Inte minska eller öka, utan just ändra. Jag kan uppleva ett remitteringstänkande när det gäller elever i behov av särskilt stöd. Kort går det ut på att vi är skickliga i att möta upp behoven hos de elever som når kunskapskraven vilket, trots allt är en stor majoritet. Lagstiftaren ställer dock andra krav på oss. Det räcker inte med en stor majoritet. Först när alla elever når kunskapskraven så har vi fullgjort vår lagstadgade plikt. Jag har skrivit det förr och skriver det igen: det här är oerhörda krav som ställs på oss inom skolan, men det är en annan diskussion. Faktum kvarstår: alla ska med.

Tillbaka till remitteringstanken. De elever som inte når målen ska ha ett åtgärdsprogram som beskriver det särskilda stödet. Jag som rektor fattar beslut om det. Det föregås av en dialog med undervisande lärare och elevhälsan och inte sällan landar ett åtgärdsprogram i att någon annan går in och träffar eleven ett par gånger i veckan under en viss tid och tränar på de delar i ämnet som eleven inte når målen i. Den förväntande effekten av detta upplägg är att eleven når målen och jag kan fatta ett beslut att avsluta åtgärdsprogrammet. Det här upplägget möjliggör inte för den undervisande läraren att utveckla sin egen undervisning mot inkluderande lärmiljöer. Den här remitteringen ställer ju snarare hinder mellan eleven och inkluderingen.

Vi har resurser i skolan. Vi behöver lägga fokus på hur vi använder oss av dessa resurser. Är det så att eleverna inte når målen efter jag fattat beslut om ett åtgärdsprogram så har vi per definition inte använts resurserna på bästa sätt. Jag drar resonemanget till sin spets nu, det är jag medveten om. Jag vet att det finns någon/några som studsar framför skärmen och tycker att jag inte fattar hur det är eller vilka utmaningar som finns i klasserna eller kring vissa elever. Jag vet att vi har elever med ett problemskapande beteende, som utmanar oss i vårt ledarskap dagligen. Jag vet att det är så. Det betyder inte att jag tycker vi ska lyfta bort dessa elever. Det är just dessa elever vi behöver nå. Det är här skolans skydds- och friskfaktorer kan få ordentligt utrymme att påverka. Dessa elever ska vara kvar i klassrummet och inte sitta i någon Lund eller Oas, men läraren ska inte vara ensam i detta.

Här kommer återigen resursfördelningen i spel. Rektor behöver kliva in och säkerställa att läraren har de bästa förutsättningarna för att skapa lärmiljöer som inkluderar alla elever i klassen eller gruppen. Vi sysslar med undervisning och inte med sortering. Vi får inte välja bort. Vi måste välja till. Under kommande läsår kommer vi göra stora förändringar i vår arbetsorganisation där jag klipper remitteringsmöjligheterna och i stället stärker arbetslagen. Det är i klassrummet det ska hända och då behöver jag fördela mina resurser dit. Vi har haft en intressant diskussion om mitt beslut, där kritik riktats mot mitt beslut att ta bort speciallärare och växla det mot en extra lärare i varje arbetslag.

Ja, du läste rätt: jag ersätter speciallärare med lärare. Den här växlingen innebär att varje arbetslag utökas med en lärare. Vi går från 1,6 speciallärare till 3,2 lärare. Det ger arbetslaget bättre förutsättningar att möta upp de olika behov som kan uppstå hos eleverna. Den främsta kritiken har handlat om att jag tar bort specialpedagogisk kompetens i det elevnära arbetet. Kritiken stämmer helt och fullt. Det är precis det jag gör. Varför gör jag då det? Jo, jag gör det för att jag vill ta bort möjligheten att remittera elever någon annanstans eller till någon annan. Jag vill att de ska vara kvar i klassrummet tillsammans med lärarna. Det är i klassrummet det ska hända. Då måste jag samtidigt säkerställa att min resursfördelning landar nära lärarna och eleverna och framför allt vill jag inte bidra till strukturer som skulle kunna innebära en fortsatt remittering av elever från klassrum till oas. Regionalt utvecklingscentrum har en utbildning för dig som vill verka för ett inkluderande klassrum. Du hittar mer information här.

Självklart kommer lärarna få stöttning av elevhälsans specialpedagogiska kompetens och övriga professioner i teamet. Jag vill ge lärarna möjligheten att utveckla en undervisning som stärker inkluderande lärmiljöer. På sikt handlar det om att stärka det specialpedagogiska perspektivet i det elevnära arbetet och det gör vi inte om de elever som är i behov av särskilt stöd finns någon annanstans än i klassrummet. Hur ska vi kunna anpassa undervisningen kring elever i behov av särskilt stöd när de befinner sig på Oasen eller i Lunden?
/Magnus Sjödin, rektor