Blogg
På väg hem från ishockeymatchen en kväll säger min 14 åriga son plötsligt: ”Mamma vet du ibland skulle man faktiskt kunna tro att du är en pappa.” Även om jag kan gissa svaret frågar jag min son ”Hur menar du nu?” Sonen blir tyst en kort stund sen svarar han: ”De flesta på hockeyn var killar och de som var där tillsammans med barn var killar. Mammor går liksom inte på hockey”. Jag avbryter honom och säger att jag faktiskt såg några mammor också. ”Ja men de var ju inte ensamma. De var där med en pappa.” Jag funderar en stund och inser att han antagligen har rätt. Jag frågar om man verkligen är en pappa bara för att man går på ishockey med sitt barn och får svaret att det är ju inte bara det. Jag gör tydligen massor av ”pappagrejer” som att laga cyklar, grilla, gå på Brigadmuseet, titta på rally, säga fula ord när jag tittar på hockey och gillar läskiga berg- och dalbanor.
På väg till jobbet nu på morgonen funderade jag mycket på detta samtal. I min yrkesroll som fritidspedagog har jag, enligt läroplanen, ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Jag, mitt arbetslag och många med oss jobbar målmedvetet med att hitta läroböcker och högläsningsböcker som bryter mot normen. Vi sätter upp fina bilder på väggarna och diskuterar med våra elever. Men hur är vi egentligen själv som förebilder? Blir vi mammor och pappor på jobbet eller visar vi på otraditionella sätt att vara män och kvinnor? Vilka är det som pysslar, bakar, sitter vid dator eller spelar bandy med barnen ute på gården? Här tror jag att det finns mycket kvar för oss att jobba med. Jag kan helt klart erkänna att jag ofta pysslar och bakar men ute på gården står jag nästan alltid bredvid bandymatchen och fryser. Men nu ska det bli ändring. Jag ska jobba på att bli ”lite mera som en pappa” även på jobbet!
Taggar