Tankar om högläsning

Jag trängs med en grupp åttor i korridoren. Det är varmt och trångt, något som inte underlättas av att ett par killar från klassen knuffar varandra framför klassrumsdörren. Äntligen kommer läraren och vi kan starta dagens lektion i svenska. Textsamtal står på agendan och jag är i skolan för att studera just detta. Som projektmedarbetare i projektet UTFORSK (Utforskande och fördjupande textsamtal) har jag fått förmånen att besöka och se filmer från många klassrum i Värmland. Detta är ett av dessa klassrum och jag är förväntansfull. Under projektet tränas elever och lärare i att hålla i textsamtal, med hjälp av samtalsmodellen Inquiry Dialogue. Kärnan i samtalsmodellen är elevernas eget utforskande utifrån textens centrala frågor. En central fråga kan exempelvis vara Vad handlar texten om? eller Vad skulle ni säga är textens huvudtema? och är ett sätt att komma bort från rätt/fel-frågor och lärarens styrning. Successivt under projektets gång tränar deltagande lärare på att lämna över mer och mer ansvar över samtalet till eleverna, med målsättningen att slutligen stödja, utan att leda, samtalet. Den långsiktiga målsättningen är att läraren till exempel stödjer eleverna så att alla får komma till tals, men det är eleverna själva som utforskar och driver samtalet framåt. Utgångspunkten för samtalen är utmanande texter, det vill säga texter där kanske kronologin inte är rak, där berättarperspektiven skiftar eller som ställer krav på att läsaren kan läsa mellan raderna. I våra instruktioner till lärarna ska eleverna läsa texterna själva, om det inte finns särskilda skäl för annat såsom dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter.

Nåja, åter till klassrummet där mobilerna är inlämnade, stolsskrapet har tystnat och efterrastenmumlet börjar lägga sig. Läraren samlar ihop klassen och förbereder dem för dagens lektion. Textsamtal. Alla elever har fått varsitt exemplar av texten, läraren sätter sig på katedern och börjar läsa högt ur texten: ”Varje kväll måste han be om förlåtelse. Men först kommer mamma in och stoppar om honom, varje kväll.”

Den här läraren är verkligen en skicklig högläsare. Hon fullständigt trollbinder eleverna! Hon läser med hög och tydlig röst, hon ändrar tempo, intonerar och varierar rösten beroende på vem som talar i dialogen. Hon betonar bärande betydelser extra tydligt. Eleverna – och därmed jag – är inte med om högläsning. Det här är ett skådespel i mästerlig klass! Eleverna får kort sagt texten serverad på silverfat. Då, mitt under högläsningen, vandrar mina tankar i väg. Vad är det som händer här? Lärarna har fått instruktioner om att eleverna skulle läsa texten själv, och ändå väljer den här, liksom nästan alla andra lärare i projektet, att högläsa texten för eleverna. Jag antar att lärarna i projektet väljer att läsa högt för att eleverna ska vara på samma ställe och kunna starta diskussionerna gemensamt. Jag hade förmodligen gjort detsamma. Trots att det inte är något vi undersöker i projektet, kan jag ändå inte låta bli att fundera över högläsning kontra egen läsning generellt i skolan. När väljer läraren att högläsa för klassen, istället för att låta eleverna läsa själva och hur kommer läraren fram till att högläsning skulle vara fördelaktigt?

Enligt forskning från Högskolan Dalarna läste 50 % av eleverna i årskurs nio mindre än en sida sammanhängande facklitteratur på papper eller skärm en vanlig skoldag 2017. Enligt samma studie läste 87 % mindre än en sida skönlitteratur en vanlig skoldag (Vinterek, M., Winberg, M., Tegmark, M., Alatalo, T., & Liberg, C.-,2020)”.

Samtidigt sjunger läsgurus som Ann-Marie Körling eller Maria Heimer högläsningens lov och högläsning kan verkligen vara magiskt, precis som under lektionen jag besöker idag. I Den meningsfulla högläsningen skriver Körling om hur högläsning kan användas för att berika och utveckla barns och elevers läsförmåga och ordförråd. Maria Heimer refererar till Sandvik och Spurkland (2011) då hon skriver att en fördel med högläsningen är att den ”skapar gemensamma upplevelser och referensramar mellan skolbibliotekarie, lärare och elever. Dessa gemensamma referensramar är värdefulla, då de bland annat bidrar till att utveckla samtalen och lärandet”. Men vad i textarbetet är det vi tar ifrån eleverna när vi väljer att högläsa? Eleverna behöver inte träna sitt läsflyt, hur de betonar ord, vilken röst de ska använda eller hur de löser att läsa ut svåra ord. Allt detta löser lärarens högläsning. De har också fått en god hjälp om hur texten ska tolkas då läraren varit noggrann med att betona särskilda ord och skeenden i texten. Högläsningen har så att säga gläntat på de tolkningsdörrar som eleverna förväntas gå in igenom. Här blir det en krock för mig. Hur vet läraren hur texten ska tolkas och hur har hen kommit fram till det? I vilken utsträckning får eleverna träna på eget tolkande av texten eller reproducerar de enbart lärarens tankar? Bäddar högläsningen för att eleverna förväntas leta efter rätt och fel svar i sitt tolkande, när de istället borde lägga fram en rad olika teorier och utifrån texten hitta delar som stärker de olika teorierna?

Jag återvänder från min tanke och sitter åter längst bak i klassrummet och lyssnar. Läraren är nu framme vid det centrala i texten: ”Men somnar gör han. Strax innan det blir ljust, långt nere under täcket. Och därför hör han inte de farliga ljuden och Karls luriga skratt. Eller gör han det?”  Hon upprepar den centrala meningen i texten en extra gång. Under en konstpaus blickar hon nöjt runt i klassrummet. Hon har verkligen klassen i sin hand. Sedan läser hon vidare i novellen.

Läraren ser ut att njuta av högläsningsstunden med klassen. Det här kanske är hennes bästa stund på veckan. Ett vattenhål i öknen. Det kanske är enda gången då det är tyst och allt fokus är riktat mot innehållet i lektionen. Hon slipper småspringa mellan bänkraderna för att hjälpa en elev samtidigt som hon ska lugna ett par andra, gå igenom schemat för en tredje elev samtidigt som hon vill trösta en fjärde. Nu är allt lugnt och stilla. Alla lyssnar. Undrar vem som njuter mest, läraren eller eleverna? Undrar vem som behöver det bäst, läraren eller eleverna?

I alla klasser finns elever med dyslexi, läs- och skrivsvårigheter eller i annan språklig sårbarhet. Jag misstänker att det är så även i den här åttan som jag besöker. För dem kan högläsningen vara nödvändig för att de ska kunna vara med och diskutera texten sedan. Men alla de andra? De som faktiskt skulle kunna läsa själva, kan inte de få skapa sina egna textvärldar, gå tillbaka i texten, göra upptäckter och bli förvånade, chockade och bedrövade i sin läsning utan att läraren gör det åt dem?

Läsning kräver såväl tid som arbete, och precis som inom mycket annat, krävs träning för att man ska bli bättre och lyckas. För att kunna träna behöver det finnas tid för att utöva träningen. I åldersgruppen 13–16 år anger 12 % att de dagligen läser böcker eller tidningar (Ungar & medier 2023, Statens medieråd, 2023). Här finns helt klart ett arbete att göra, samtidigt som tiden i skolan är begränsad och ska användas klokt. De val vi gör i klassrummet innebär ständigt att vi tvingas välja bort något annat. Det viktiga är att vi gör aktiva prioriteringar utifrån syftet med läsningen och jag hoppas inte att man prioriterar högläsning framför tyst läsning, utan att man prioriterar både hög- och tyst läsning. Bägge har en viktig plats i skolan. De har sina förtjänster, men också sina brister.

Nu måste jag koncentrera mig på högläsningen. Läraren är framme vid slutet och gestikulerar och rynkar på ögonbrynen. Allt för att förstärka textens innebörd. ”Han ligger helt stilla och ler medan mamma stryker honom över läpparna, tar hans händer i sina och håller dem fast. Efteråt är det dags för Lillebrors bön, nästan ljudlös, som en snyftning bara, från det stora, svarta han har inuti sig.”  Snart ska eleverna diskutera och tolka. Frågan är om de kommer tolka texten eller högläsningen? Det ska bli spännande!

Till nästa gång

/Anders Biörklund

Språk-, läs- och skrivutvecklare

Karlstads kommun