När lugnet får leda oss i affektfyllda situationer

När reglering blir nyckeln i stunden

I ett tidigare inlägg lyfte vi hur affekt påverkar elevens förmågor och varför vår egen reglering blir avgörande i de situationerna. Nu vill vi ta nästa steg och rikta blicken mot hur detta faktiskt kan se ut i praktiken.

Att reglera i stunden

När vi möter en elev i affekt är det ofta de små justeringarna som avgör hur situationen utvecklas. Det handlar mindre om vad vi säger och mer om hur vi är. Att sänka rösten och tempot kan snabbt förändra dynamiken i rummet och när vi minskar mängden språk och håller instruktioner korta och tydliga blir det lättare för eleven att ta emot det som sägs.

Ibland behöver vi också skapa utrymme, både fysiskt och mentalt, genom att inte komma för nära och genom att inte fylla varje tystnad. I vissa lägen kan det vara hjälpsamt att pausa krav, som ett sätt att skapa förutsättningar för att kunna komma vidare senare.

När vi dessutom flyttar fokus från rätt och fel till lugn och trygghet förändras ofta elevens möjlighet att återfå kontroll.

Vi kan också använda vårt kroppsspråk aktivt och visa hur lugn ser ut. Hur en kropp kan andas, sitta eller stå i en situation som annars riskerar att eskalera. Ibland är det just det svåraste som är det viktigaste, att våga vänta in, istället för att försöka lösa situationen mitt i affekt.

Att undervisa i reglering, inte bara hantera den

Reglering är inte något som bara sker i stunden. Det är något vi behöver undervisa i, synliggöra och träna tillsammans med eleverna.

En viktig del i detta är att göra vår egen reglering synlig och sätta ord på vad vi gör och varför. Vi behöver visa att även vi använder strategier och att det är något man kan lära sig. Samtidigt behöver vi ge elever språk för kroppens signaler, vad som händer när det börjar bli svårt och hur det känns innan det blir för mycket.

Strategier behöver tränas när det är lugnt, då de kan befästas för att sedan bli tillgängliga när de verkligen behövs. Det kan handla om andning, rörelse, att ta en paus eller att använda en överenskommen plats. Samtidigt behöver vi också se över miljön och fundera på vad som kan justeras för att minska belastning.

När vi har provat en strategi tillsammans blir reflektionen central. Vad fungerade? Vad fungerade mindre bra? Vad behöver vi justera? Det är i den processen som strategierna successivt blir elevens egna.

Vi som tillfällig reglering

I många situationer är vi elevens yttre reglering. Det innebär att eleven, i stunden, inte har tillgång till sin egen förmåga att reglera känslor, impulser eller reaktioner och behöver därför oss. Vårt lugn, vår struktur och vår förmåga att hålla ihop situationen blir det som bär, tills eleven själv kan ta över igen.

Samtidigt är vi inte bara ett stöd i det som händer, vi är också en spegel. Eleven läser av oss, ofta snabbare än vi själva hinner tänka. I vårt kroppsspråk, i vår hållning, i våra rörelser och i vårt ansiktsuttryck visar vi hur situationen ska tolkas. Är det farligt? Är det kaos? Eller är det hanterbart?

Det gör att vårt sätt att reglera oss själva behöver bli synligt. När vi medvetet sänker tempot, låter andningen bli lugnare och visar med kroppen att vi står kvar i situationen, signalerar vi något som eleven kan ta in även när orden inte når fram. I de här stunderna är det ofta kroppen som kommunicerar först. Om vi säger att det är lugnt, men samtidigt rör oss snabbt eller signalerar stress, är det inte orden som går fram utan det är kroppen eleven speglar.

Därför behöver vi vara tydliga i vårt kroppsspråk och visa det vi vill att eleven ska ta efter. När vi sätter oss ner istället för att stå över, sänker axlarna eller pausar innan vi agerar, gör vi reglering synlig i praktiken.

Över tid blir detta en modell för eleven. Genom att gång på gång möta en vuxen som reglerar sig själv i svåra stunder får eleven något konkret att spegla och så småningom göra till sitt eget. Det är så den yttre regleringen gradvis kan bli mer inre, men vägen dit går genom oss.

När reglering blir en del av vårt uppdrag

Att arbeta med reglering handlar inte om en enskild metod, utan om ett medvetet och uthålligt arbete där både vi och eleverna är i en ständig utveckling.

I stunden behöver vi kunna anpassa oss, sänka tempot och skapa utrymme. Över tid behöver vi undervisa, träna och reflektera tillsammans med eleverna för att bygga upp deras egna strategier.

När vi ser reglering som något vi både gör och lär ut, förändras också vårt uppdrag. Det handlar inte bara om att ta oss igenom svåra situationer, utan om att ge eleverna verktyg att förstå sig själva och hantera det som blir svårt, även när vi inte är där.

I nästa inlägg kommer vi att fördjupa oss ytterligare i detta, genom att lyfta konkreta sätt att arbeta med reglering och hur vi kan hjälpa elever att sätta ord på sina känslor och kommunicera det som händer inuti.