Självledarskapet – verktyg i utmanande situationer

Vi hamnar ibland i tuffa och utmanande situationer i vårt yrke. I mötet med andra människor och i vårt fall barnen består utmaningarna ofta i att vi kanske inte riktigt förstår varandra eller ser varandras behov. Många gånger kan det också landa i att vi inte heller har samma syn på vad som kan vara den bästa lösningen. Det här kan leda till att vi hamnar i konfliktsituationer på olika sätt.

I mötet med barnen kan det i många fall resultera i ett problemskapande beteende (sett ur ett vuxenperspektiv, för barnet är det en lösning i en utmanande situation). Inte sällan leder det här till en negativ spiral där vi inte alltid ser klart och kan hitta de bästa vägarna ur det. När vi hamnat här har vi alltid två val. Det ena är att beklaga sig över situationen, lägga fokus på att barnet borde ändra sig och fortsätta hävda sin egen bild av en lösning som den bästa. Den andra är att bli nyfiken och välja att fokusera på att försöka förstå barnets upplevelser och behov, utifrån det pröva sig fram till olika lösningar och förändrade sätt att möta barnet.

Här kommer vårt självledarskap in i bilden. Dels genom att bli medveten om sitt fokus i situationen, skifta från ett dömande (vilket vi alla lätt hamnar i) till ett nyfiket och intresserat där vi engagerar oss för att förstå. Men också genom att ta reda på mer och öka sin egen kompetens för att hantera situationen bättre. Läs gärna mitt senaste inlägg om just det.

Jag vill framförallt lyfta fram en tredje aspekt i självledarskapet som kanske inte alls känns så självklar i de här situationerna men som faktiskt är ett mycket kraftfullt verktyg för att skifta sitt eget fokus och upplevelse av utmaningen. Nämligen närvaro och förundran. Det kanske låter banalt och ibland nästintill omöjligt i en stormande konflikt men för mig har det en oerhört stor betydelse för hur jag hanterar och bemöter barnet som kämpar. Att vara närvarande och lyssna på det barnet ger uttryck för är oerhört viktigt för att kunna nå fram till en lösning som fungerar för barnet.

Närvaron handlar också om att när det stormar som mest, stå kvar och försöka behålla sitt eget lugn. Ge barnet utrymme att uttrycka sina egna känslor. Det handlar också om vår närvaro att se det positiva och lyfta fram det som fungerar i andra situationer, att lyfta fram det både för sin egen skull men också för barnet att få känna att man ser det positiva också. De barn som ofta hamnar i utmanande situationer löper stor risk att utveckla en negativ självbild och självkänsla vilket vi vuxna har en stor roll i att motverka.

De här stunderna av närvaro leder för mig ofta till ett läge där jag förundras över små skiften och utveckling. Ibland handlar det också om en liten signal eller ett tecken från barnet att hen känner sig trygg och sedd av mig. Mitt i det stormiga så kan man se hur viktig relationen är till mig som vuxen. Genom att lägga fokus på det fina i mötet med barnet och förundras över vardagliga situationer skapar det en trygg grund i vårt relationsskapande. De här delarna bidrar också till minskad stress både för oss själva men även för barnen. Så det finns mycket att vinna av att vara närvarande och förundras!

Förhoppningsvis har du som läser fått en liten känsla av hopp när det ibland känns extra utmanande eller så har jag mest skrivit den här texten för min egen del. Oavsett vilket så är den största anledningen min önskan om att alla barn ska få möta vuxna som är närvarande och förundras i alla möjliga situationer både för vårt eget välmående men också för barnens!

Veronica Nytomt

Hultsbergs förskola