VFU – när den är som bäst?

Just nu pågår VFU – verksamhetsförlagd utbildning– för många lärarstudenter vid Karlstads univeristet. Undertecknad inräknad!

För en student som tacklat facklitteratur, tentor och seminarier under lång tid är det som att komma ut på frodigt grönbete. För en annan student är det en än högre belastning och stress. Och för en tredje är det kanske snarare en tumultartad praxischock som kan få den bäste att ligga utslagen i soffan efter en dags Riktigt Arbete – eller så nära man nu kan komma.

För faktum är att jag vill lyfta fram lite vilken dubbelhet man som student kan känna. Ena foten i en lärandesituation där det krävs att man anpassar sig, pluggar och presterar på universitets examinationer. En annan fot befinner sig i en värld där man själv ska ta kommandot ON STAGE och agera långt från universitetscaféts kaffe och tretimmarsföreläsningar. Tänk då på att vi också får uppgifter att genomföra från universitets sida utöver allt det nya, lektionsplaneringar och auskultering.

En kort rollanalys kan vara rätt intressant att göra: student, kollega, lärare, färskning på jobbet… – you name it. För de som är ute på sin första VFU och kanske till och med kommer ”direkt” från skolbänken i gymnasiet behövs knappast säga att det är ännu mer förvirrande. Det här är min andra VFU så jag visste mer om vad som komma skulle. Så sent som igår fick jag frågan: ”Stressar du mycket?”

Hah, jag kunde inte direkt hålla något stone-face. Vet ni alla hur mycket praktik vi lärarstudenter har? På ämneslärarprogrammet som jag går har vi 5 + 5 + 10 veckor (jag har alltså 5 veckor nu i mitten av min utbildning. Eller nähä, det skulle förstås vara lov också, för man har ju visst det i skolan… 😉 4 veckor blev det). Såklart man vill greja det! Såklart det tar ett tag att komma in i det! Såklart det är stressigt! Men det ska det vara.

Missförstå mig inte: jag hoppas innerligt att ingen blir nödgad att börja i terapi-behandling för stresshantering. Men det är NU vi studenter äntligen har chansen att känna på verkligheten utanför universitetsbubblan. Den student som är helt lugn och tycker VFU är slappt skulle jag bli misstänksam mot. Anstränger hen sig?

För vem är det då vettigt att läsa mer om VFU? Tja, kanske för andra studenter. Men framförallt kan jag passa på att nå en bredare publik bland er läsare som genom olika roller träffar VFU-kandidater, kanske på just er skola? Jag talar på intet sätt för alla studenter, men många jag pratat med känner sig lätt vilsna i början. Vilka spelregler gäller mellan kollegor? Hur mycket ska jag ta för mig och hur mycket ska jag avvakta med att min handledare ska ta kommando till? Jag vill jag ju inte missbehaga hen som ska bedöma mig mer än nödvändigt! Sådana frågor är vanliga bland studenters grubblerier.

Vart vill jag då komma med detta? Jo: att jag tror på kommunikation. Det kanske låter klyschigt, men hur skapas inte de optimala förutsättningarna för att inte krossa förväntningar från någon part så om inte genom dialog utifrån målbilden? Det får varken studenter eller verksamma lärare vara rädda för (tro mig, en del studenter kanske känner att det har om inte en fot så åtminstone en tå eller två kvar i den tid då de själva var elever och känner sig osäkra).

Ni verksamma besitter så mycket erfarenhet och kunskap. Man önskar ibland att man kunde ta ett kar och bara ösa från den källan! Men mer verklighetstroget kan ni se vilken kraft ni besitter att forma oss lärarstudenter. Var inte rädd att tillrättavisa med genomtänkt feedback. Var öppen och bjud in till samtal! Följ upp!

Om vi inte tillsammans själva kan jobba formativt, ska vi lärarstudenter helt plötsligt kunna klistra på en formativ bedömningspedagogik när det gäller våra grundskole- eller gymnasieelever? Det måste enligt min mening genomsyra allt ända från lärarutbildningen och arbetsplatsen. Här vet jag också genom mitt deltagande i Lärarutbildningsnämnden på Kau att universitet jobbar med att sammanlänka universitetets roll tydligare i progressionen under VFU-perioderna och i kontakten mellan student-lokal lärarutbildare-kursledare. Helt klart den utveckling jag vill se!

Nu får jag snart avsluta mitt skrivande och bege mig till en AV. Det vill säga After Vfu. Träffar man inte andra studenter på sin skola är det lite som att träffa landsmän utomlands. Massor av gemensamma referenspunkter och funderingar på det nya. Gemenskapen blir viktig på ett nytt sätt. Jag tycker det är jätteviktigt att bearbeta VFU-erfarenheter för att få perspektiv på hur det är för andra i samma sits, kanske med andra omständigheter. På samma sätt tänker jag att det är viktigt att lokala lärarutbildare pratar med varandra och med era framtida kollegor – oss lärarstudenter.

//Tilda