In i labyrinten

Juluppehållet från bloggandet blev längre än vad jag hade förväntat mig. Schemaläggningen av våra Läslyftsträffar korrigerades från att ha inbegripit ett möte under påsklovet som tydligen smugit sig in, med resultatet att vi först nu har haft vårt samtal kring den text vi första gången läste innan jul. Jag har dock skrivit en del annat under tiden i mina försök att visa upp skolans olika program och vad som händer i verksamheten. Det senaste reportaget berättar exempelvis om Soran Ismails besök under Karlbergs internationella temadag i slutet av januari.

Den del vi studerat och diskuterat följer direkt på föregående del i det att den tar upp lässtrategier under läsningen, medan den förra koncentrerade sig på hur man bör närma sig texten innan man börjar och nästa månad tittar vi på arbetet som tar vid efter att vi läst färdigt. Utgångsläget är att vi alla behöver jobba med texten, men hur detta arbete ter sig beror på hur van läsare man är. I gruppen konstaterar vi att läsvanan skiljer sig mycket mellan elever och vi kommer in på de socioekonomiska skillnadernas inverkan på läsförmågan, vilket är intressant inte minst med tanke på senaste PISA-rapporten. Vi funderar kring vad som egentligen har hänt på det området och ställer oss frågan om skolor numer generellt sett är sämre på att jämna ut och kompensera för elever som inte har ett tydligt stöd hemifrån? Vårt ansvar som lärare är i vilket fall stort.

Susanne V. Knudsen formulerar tre olika läsarpositioner som inbegriper ”den bekräftande läsaren”, ”den konfronterande läsaren” och ”den utforskande läsaren”, vilka är avhängiga av läsarens erfarenheter och läskompetens men också läsningens syfte och situation. Vad texterna i sig angår ger Umberto Eco en murrig metafor där han liknar texten vid en labyrint, men där hjälten i exempelvis kung Minos variant (eller kanske medeltida munkars klosterkryptor) vill finna utgången, så är det viktiga i textlabyrinten istället att upptäcka strukturen för att kunna hitta och röra sig kring i gångarna. Läsaren behöver med andra ord förstå författarens koder i form av intertexter, texttypiska särdrag, metaforer osv. (Som mina blinkningar till myten om Minotauros och Rosens namn ovan.) Texter kan vara mer eller mindre fyllda med sådana koder och benämns då hos Eco som ”öppna” eller ”stängda”, där de öppna erbjuder många tolkningsmöjligheter och de stängda få sådana.

Vilka verktyg som finns att tillgå vid den lite mer avancerade läsningen och hur man använder dem har nog inte varit fullständigt klart för oss i gruppen. Åtminstone så har inte terminologin eller strukturen för att diskutera det funnits där, och det är ju ändå genom att lyfta upp vad man tänker som man formulerar vad man tycker. Vi märker av Läslyftet genom att vi själva tänker mer på hur vi använder texter, och dessutom ser vi redan hur elever lyckas använda texter på ett bättre sätt än tidigare. Men det är ett långtgående arbete som sker i skolans alla stadier inom Åmåls kommun. Det gäller att ta sig tid med eleverna för att de ska få insikt om och lära sig det vi tar upp här.

Mycket av det som Marie Wejrum tar upp i sin grundartikel och som fördjupas kring olika ämnen är sådant som en van läsare gör omedvetet och en ovan läsare behöver göras uppmärksam på: en kontinuerlig sammanfattning av det lästa, inferenser (att läsa mellan raderna), göra förutsägelser, ställa frågor till texten, läsa utifrån ett visst syfte och vara medveten om att kunna läsa på ett lokalt (språkligt) plan eller ett globalt (textstrukturellt) plan. Vi vill att eleverna utvecklar sin läsförmåga, vilket innebär att vi själva måste lära oss hur labyrintens struktur ser ut.