Diskriminering att inte få särskilt stöd i tid

Lagom till Valborgsfirandet kom Hovrätten fram till samma slutsats som Tingsrätten i Malmö nämligen att det är diskriminerande att inte få särskilt stöd i tid. Nu ska kommunen betala 20 000 kr i diskrimineringsersättning. Jag har inte läst domen utan går enbart på det som Skolvärlden skriver fram. Målet handlar om att en elev visserligen fått särskilt stöd i viss mån, men att det visat sig att det särskilda stödet inte fungerat. Där och då kartlades inte lärmiljöerna kring eleven och inget nytt beslut om åtgärdsprogram fattades. I praktiken fanns inget beslutat särskilt stöd under perioden oktober till april. Hovrätten fastslår inte hur lång tid som är rimligt att vänta på det särskilda stödet, men säger samtidigt att ett år är för länge. 

Tittar jag krasst på den här nyheten så väcks ett par frågor. Fråga 1: hade det här kunnat hända om skolan hade ett välfungerande elevhälsoarbete? Fråga 2: varför överklagade Malmö kommun tingsrättens dom? 

Tittar vi på lagstiftningen kring det särskilda stödet så är det inte så mycket prutmån när det gäller särskilt stöd. I skollagens 3 kap 7 § står det att ”rektor ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds”. Enligt vår skoljurist så är definitionen av skyndsamt ungefär så här: omgående, gör det så snabbt som det är möjligt. Jag vet att det kan vara en utmaning att få till en utredning på uppstuds, men jag vet samtidigt att det inte ska (läs: får) ta flera månader. Jag är samtidigt ödmjuk inför det faktum att ett särskilt stöd kan bomma helt och vi hamnar på ruta ett igen, men då tar vi omtag och gör om och gör rätt. Vi låter inte eleven stå utan hens lagstagdade rätt till stöd. 

I samma paragraf står det även att läsa att om det ”befaras att en elev inte kommer nå de kunskapskrav som minst ska uppnås eller de kravnivåer som gäller, trots att stöd getts i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen enligt 5 §, ska detta anmälas till rektorn.” Den här skrivningen ger ju rektor en out i sakfrågan. Rektorn skulle kunna två sina händer och säga att hen inte fått vetskap om att eleven inte svarade på de extra anpassningarna, som ska ges inom ordinarie undervisning. I min bok är det tjänstefel. Enligt mig så är det rektor som ska skapa förutsättningar för ett aktivt elevhälsoarbete och en tydlighet i vad som gäller när en elev riskerar att inte nå målen.

Så vad blir då svaret på fråga 1? För mig signalerar hela frågan att skolan saknar ett välfungerande elevhälsoarbete. Ska jag vara riktigt krass, så signalerar även hela frågan att skolan lägger ansvaret för att det inte fungerar hos eleven och dess vårdnadshavare. Det i sig är själva definitionen på ett icke fungerande elevhälsoarbete. 

Så varför överklagas domen till Hovrätten överhuvudtaget? Förutsatt att det finns fakta som inte skrivs fram i Skolvärldens två artiklar, så undrar jag verkligen. Vilken princip ville kommunen pröva i en högre instans? Jag har svårt att se något annat än prestige och skygglappsmentalitet. Vem i hela den här processen har tagit ett elevperspektiv? Vem har ställt sig på elevens sida och fört hens talan? Det är ju uppenbart att skolan brustit i det särskilda stödet. Oavsett omständigheter så har skolan brustit i sitt ansvar. Lika uppenbart är det att elevens rätt som kommer i kläm och vad värre är, eleven själv. Vad blir då svaret på fråga 2? Jag har ingen aning. Jag vet bara att det är fel och jag tycker Hovrätten skulle lagt på en nolla eller två i diskrimineringsersättningen.
/Magnus Sjödin, rektor