Konferens i Dublin

Förra veckan deltog jag på en konferens om särskilt begåvade barn, som arrangerades av ECHA. Det var Elisabet Mellroth, som samordnade denna resa. Från Karlstad deltog även två skolledarkollegor, skolutvecklare samt personal från den centrala elevhälsan i Karlstad. Under ett av symposiumen så presenterade Elisabet sina slutsatser utifrån den forskning hon bedrivit. 

Konferensen genomfördes i Dublin och varade över fyra dagar och hade stort fokus på hur skolor ska möta upp det behov som våra högpresterande elever har. Det är många tankar som dyker upp när så många nya intryck ska sorteras. Framför allt framträder det hur viktigt det är att förstå att de modeller eller den forskning som presenterades inte kan appliceras fullt ut i en svensk kontext. I vår skolkultur har vi kravet att i första hand undervisa samtliga elever i befintlig klass. Det spelar ingen roll om eleven är särskilt begåvad, är i behov av särskilt stöd, heter Magnus eller är flicka. Vi ska möta upp varje enskild individ och göra anpassningar därefter. Det är grunden i att skapa tillgängliga lärmiljöer. 

Däremot är det viktigt att ha kunskap om särskilt begåvande elever för att överhuvudtaget kunna upptäcka dessa elever. Här har lärarna en viktigt roll. Det innebär att lärarna behöver fokusera på att skapa en tillitsfull relation med eleverna de undervisar. Genom att lära känna eleverna och ha kunskap om dennes intressen så har vi en större möjlighet att upptäcka vilken nivå av kunskap eleven besitter. Vi måste även vara medvetna om att vi i skolan fokuserar på de elever som är i behov av särskilt stöd. Det är där vi även investerar mest känslor. I och med att alla elever ska nå minst godkänd nivå, så är det lätt att lägga kraften där. 

Det som behövs är alltså ytterligare ett perspektiv i det praktiska elevhälsoarbetet. Jag tycker att tankarna kring extra anpassningar skulle kunna vara en modell att säkerställa att samtliga elever får det som de har behov av. Det vi behöver göra är att ha perspektivet att utmana eleverna samtidigt som vi har perspektivet att ge eleverna stöd. Vi har tidigare skrivit om att redan i planeringen av undervisningen säkerställa att planeringen håller för samtliga elever. Vad händer om vi utgår från de elever som behöver utmaningarna först och skapar den typen av uppgifter och sedan säkerställer att vi kan anpassa upplägget så att även elever i behov av särskilt stöd kan tillägna sig undervisningen? 

Ovanstående är inget nyskapande alls, men uppenbarligen har vi inte lyckats fullt ut med detta. Jag menar att elevhälsoarbetet börjar i planeringen och att det är där vi skapar tillgängliga lärmiljöer. Tillgängliga lärmiljöer handlar inte om särskilt stöd. Det handlar om att möta varje individ där de befinner sig. Om vi nu ska främst arbeta hälsofrämjande och förebyggande för att dels kunna kompensera dels kunna utmana, så får vi inte glömma några elever vare sig de behöver stöttas eller utmanas.
/Magnus Sjödin, rektor