Jävlar anamma

Vad är det som påverkar hur ett barn lär sig? Är det arv eller miljö som spelar störst roll? I Torkel Klingbergs bok Hjärna, gener och jävlar anamma diskuterar han detta. Han anlägger dock ytterligare ett perspektiv. Han menar att det är i samspelet mellan gener och miljö som vi kan börja leta efter hur barn lär. Han skriver om tidsaspekten som en avgörande faktor. En del barn lär snabbare och en del barn tar längre tid på sig. Det är inget sprängstoff i sig, men han problematiserar ytterligare och menar att skolans kompensatoriska uppdrag blir svårt om man tänker tanken fullt ut. Klingberg skriver att barn som lär sig snabbt ägnar även mer tid åt att lära än de barn som lär långsammare. Det blir alltså större och större skillnad mellan inlärningskurvorna och det som kan kompensera för detta är tid.

Han tar upp läsvanor som exempel. För att fullt ut kompensera för skillnaden i inlärning så behöver de som lär långsammare kompenseras med en dubblering av lästiden jämfört med en elev som lär snabbare. Det är en enorm utmaning för oss som arbetar inom skolan. Hur ska man då komma tillrätta med detta? En nyckel in, menar Klingberg, är att träna upp arbetsminnet i kombination med det område som ska läras in. Han lyfter fram olika sätt hur man kan göra detta och hur digitala hjälpmedel kan skapa förutsättningar för detta. Det i sig är intressant, men det är i bokens åttonde kapitel det börjar bli riktigt intressant.

Nu lyfter Klingberg in ytterligare en nyckel och ett nytt begrepp i diskussionen Grit. Grit kan lättas jämföras med finskans Sisu eller vårt eget jävlar anamma. De elever som har denna förmåga lyckas bättre i skolan och i livet. De ger inte upp utan håller i när det är motigt. De kör på fast det inte är roligt. Det är en ganska lång bit ifrån skrivningarna i Lgr 11 om att skolan ska vara en social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära. Det handlar snarare om ansträngning än om lust. 

Nu kanske det låter som om allt ansvar ligger hos individen. Det gör det självfallet inte, men Klingberg menar att det är lönlöst att skapa yttre motiviation utan den måste komma inifrån om det ska blir en beständighet. Och hur når man då in dit? Klingberg lyfter då in Carol Dweck in diskussionen. Hon pratar om growth mindset och fixed mindset. Hennes slutsats kring feedback handlar om att feedback måste handla om ansträngningen i sig och inte resultatet. Har vi fokus på elevernas ansträngningar och vågar låta våra elever lära sig vikten av att få höra att de borde försöka prestera bättre, så förbättras eleverna mer än om vi alltid säger att eleverna är jätteduktiga. Klingberg kallar detta för en välmenade kravlöshet och han hävdar att det inte gynnar barnets lärande.

När jag försöker transponera Klingsbergs tankar in i vårt arbete med elevhälsoarbete, så handlar det om att skapa inlärningssituationer där våra elever får feedback på sina ansträngningar och våga pusha eleverna bortom den välmenande kravlösheten till den proximala inlärningszonen. För att nå dit måste vi odla våra elevers kampvilja att kämpa på och anstränga sig även om det är motigt och jävligt. Klingberg skriver att motivation handlar inte om att alltid tycka något är roligt, utan att kunna kämpa mot ett meningsfullt mål trots att det inte är roligt. Då blir det än viktigare att vi i skolan skapar sammanhang som fokuserar på begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.

Är du nyfiken på om just du har Grit? Följ länken och läs mer om hur du kan testa dig.

/Magnus Sjödin, rektor