Vår egen saga

Jag börjar med att synliggöra några delar i Läroplan för förskolan, Lpfö 18 reviderad 2025 (Skolverket, 2025). Först vill jag lyfta ” Barn har rätt till delaktighet och inflytande. De behov och intressen som barnen själva på olika sätt ger uttryck för ska ligga till grund för utformningen av miljön och planeringen av utbildningen.” (Skolverket 2025, s. 16). Även Barnkonventionen (Unicef Sverige, 2018) som är lag i Sverige sedan 2020 slår fast barns rätt till delaktighet. För att smalna ner det vill jag även visa vikten av att både ha ett bredare barnperspektiv men också ha barns perspektiv. Med detta menar jag att verkligen lyssna in och fånga upp vad barnen uttrycker. Det andra jag vill visa utifrån Lpfö 18 reviderad 2025 (Skolverket, 2025) och som jag lite längre fram i det här inlägget kommer att koppla till praktiska exempel är förståelsen för de olika minoritetsspråken. Här belyser jag samiska. Samer är även ett urfolk i Sverige vilket särskilt lyfts i Lpfö 18 reviderad 2025 (Skolverket, 2025). Men eftersom det här ska handla om en saga där de estetiska uttrycksformerna vävs in i varandra vill jag också ännu en gång blicka bakåt till vad Øvind Varkøj, professor i musikpedagogik vid Norges musikhögskola uttryckte vid sin inledande föreläsning på NEÄL:s (Nätverket för estetiska ämnen i lärarutbildning) konferens vid Karlstads universitet 2024. Han talade då om vikten av att bli berörd och det estetiska värdet i sig. I en saga utgår vi från fantasin, och fantasin är en förutsättning för arbete med estetiska uttrycksformer. Och varför det är så viktigt med fantasi är ju som jag alltid återkommer till för att det är nödvändig i skapandet av nya innovationer. Kan vi då dessutom utgå från barnens idéer så tycker i alla fall jag att det blir en fullträff!
Till förskolan…Det här projektet påbörjades i höstas då vi hade valt skogen som tema. Vi startade upp med hela vårt gäng 1–5 åringar i vår närliggande skog. Jag hade med min högtalare och tillsammans spontandansade vi fram till en plats där vi lagt fårskinn och böcker på marken. Barnen fick slå sig ner och titta i böckerna om de ville, utforska skogen eller fortsätta dansa. Jag återvände sedan vid flertalet tillfällen i olika smågrupper till samma plats, allt eftersom det blev mörkare och regnet strilade ner. Förutom min högtalare hade jag även med mig bilder av målningar gjorda av John Bauer och Elsa Beskow. Jag läste också strofer ur dikter som Gustaf Fröding skrivit. Vi samtalade om bilderna som visade olika sagoväsen men även vanliga djur och en lite spännande stämning skapades där i skogen. De äldre barnen trummade på stockar och la fårskinnen över huvudet – vips, så blev de förvandlade till några vitgrå figurer som gärna gömde sig eller lekte tafatt mellan träden. De allra yngsta barnen, 1–2 åringarna höll i bilderna och studerade de mycket noga. Någon blev förtjust i ett skogsrå och släppte inte bilden på hela tiden, några andra tog vissnande ormbunksblad och vajade i takt till musiken från min högtalare. Vid ett tillfälle spelade jag upp ett stycke med kulning. Detta är en gammal sångteknik som användes för att locka hem djuren eller kommunicera med andra människor. Det låter väldigt högt och tillsammans testade vi att själva kula. När det så blev lite väl blött i skogen flyttade vi in vårt projekt. Jag frågade barnen om inte vi kunde göra en egen danssaga utifrån målningarna och det vi upplevt i skogen. Tidigare har jag själv skapat danssagorna men nu ville jag att barnen skulle göra det. Det här följer samma intention som jag har när jag skapar sånger tillsammans med barnen. Jag vill att det ska vara deras, ett producerande där jag finns med och stöttar, uppmuntrar och lyssnar. Nåväl, barnen var absolut med på noterna men vad skulle den heta? Skogstallens danssaga naturligtvis! (vår grupp heter Tallen så det verkade vara ett självklart val). Många förslag och idéer gavs, jag skrev, skrev om, la till och sakta men säkert växte en saga fram där vi får följa ett bergatroll på dess vandring genom diverse strapatser. När barnen var nöjda letade jag upp olika typer av musik som jag tyckte gick i linje med sagan, jag behöll kulningen för den hade barnen bestämt skulle vara med i scenen när älvorna ropar på tomtarna. Bilden de utgick från är ifrån Tomtebobarnen av Elsa Beskow (1910) och visar hur älvor gungar gungbräde tillsammans med tomtebarn. En annan sekvens handlar om hur trollet och skogsrået går uppför ett berg. Jag valde då musik av Mari Boine som jojkar vilket är en samisk sångstil. Jag försöker även lyfta andra minoriteter men jojken passade så bra i vår saga. Det hela provades i vår danssal som ju egentligen är vår matsal (eller tvärtom…). En dramatisk saga full av mystik och spänning men även stillhet och samhörighet tog plats och utvecklas för var gång den ”händer”. Ibland går dansen upp på borden då de såklart är berg och det händer att vi ”sopar” golvet med våra kroppar då vi slingrar oss fram som ormar. När jag dansar sagan med de yngsta barnen, 1-2 åringarna fokuserar jag på vissa scener som barnen efterfrågar, det är framförallt ”trollmusiken” och ”fladdermössen”. Första gången vi gick ut i skogen igen efter vintern spelade jag ”trollmusiken” vilket på en gång transformerade om barnen till troll som med tunga steg vandrade in bland träden. Vi har skapat vår egen saga som utöver estetiska uttrycksformer även inkluderar mycket annat lärande – biologi, språk, teknik med mera – men jag vill framförallt lyfta hur det egna skapandet, det som utgår från barnens perspektiv faktiskt synliggörs och på så vis bygger en självkänsla. Att barnen är stolta över sin saga och tycker att det är roligt ser och hör jag då de ber om att få göra den. Men det blir också tydligt när de INTE får göra det. Jag hade en workshop på min arbetsplats med studenter från förskollärarprogrammet vid Karlstads universitet och jag berättade för barnen att vi skulle dansa. ” Får inte vi vara med?! Är det bara vuxna?! Orättvist! Kan vi göra Skogstallens danssaga imorgon?!”