Spela bara, Maria!

Den 28-29 oktober hölls årets NEÄL (Nätverk för estetiska ämnen i lärarutbildning) konferens vid Karlstads universitet. Där fick jag ta del av en mängd givande, inspirerande och utvecklande föreläsningar och workshops. Samtidigt gavs även möjlighet att få träffa lärare och forskare inom estetiska ämnen från hela Sverige och Norge, vilket skapade intressanta samtal där vi utbytte tankar och erfarenheter. Alexandra Guseva, doktorand i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet lyfte vid sin föreläsning att, enligt Europeiska Unionens Råd (2018), är kreativitet en av nyckelkompetenserna för livslångt lärande. Paul Moerman, som arbetar vid Södertörns högskola och bland annat har introducerat estetiska lärprocesser vid lärarutbildningen där, beskrev i sin föreläsning dans som ett sätt att utforska oupptäckta rörelser och möjliggöra för kinestetisk medvetenhet. Han avslutade med att säga att dans är ”good enough for its own”. Detta tillskriver jag alla estetiska uttrycksformer och sammanfattar vad konferensens huvudbudskap handlade om, nämligen vikten av att lyfta de estetiska ämnenas värde i sig. Øvind Varkøj, professor i musikpedagogik vid Norges musikhögskola inledde konferensen med meningen ”Att bli berörd” vilket enligt mig är en stor anledning till varför vi ska arbeta med estetiska lärprocesser!
Och nu dags att bli berörd på plats i förskolan…
Det här året är min förskola återigen med i Lilla Bokbryggan som är ett språkfrämjande projekt i Karlstads kommun. Vi arbetar med boken Hur mår Dim?, som är skriven av Maria Nilsson Thore (2023). I och med att jag tidigare gjort sånger utifrån Vem ser Dim? (se bland annat inlägg Nytt projekt och följande inlägg som beskriver detta), tänkte jag att vi kunde återanvända en sång från den tiden. Det blev Dim och Lummers skog som fick sig en uppdatering då den i den nya versionen såväl som i den gamla beskriver djuren som finns i skogen. Dock är det andra djur i den nya. Vid vår gemensamma uppstart utomhus vid vår förskola sjöng jag den:

Men, när vi skulle spela in den nya sången så utbrast plötsligt ett barn:” Du har ju glömt flugorna! Det finns ju flugor med på bilden!” Ja, så de fick såklart också vara med i Dim och Lummers skog 2.0.
Vi började gå in på djupet i boken och jag ville naturligtvis skapa en ny sång. Första delen handlar om att Dim inte mår så bra, bilderna visar hur Dim verkar ha det stressigt och jobbigt. Jag samlade en grupp barn och frågade om vi kunde göra en sång om det? Barnen utropade olika förslag tills en 5-åring sa till mig (ganska bestämt): ” Maria, Maria, bara spela! Ok, sa jag. Har du något på gång? Ja, jag tror jag kan komma på något.”, blev svaret. Jag försökte följa barnets sång på min gitarr och efteråt när vi lyssnade igenom det blev jag mäkta berörd, snacka om att utforska det estetiska värdet i sig… När vi däremot skulle spela in sången tillsammans med flera barn, efter att jag satt gitarrackorden på plats, gick det inte lika bra. Barnet som varit tongivande la sig på en madrass och drog ett täcke över sig. ” Men, sa jag. Ska du sova nu när vi ska spela in? Nä, jag fryser bara lite”, blev svaret. Jag märkte att barnen inte alls var på humör samt att det krånglade med det tekniska. Jag beslöt mig för att skjuta upp inspelningen till en annan gång. Några dagar senare frågade jag ifall de var redo att spela in och flera stycken ropade JA! Jag visste att vi inte hade så mycket tid på oss då det var andra planer på gång den dagen, men jag samlade barnen i ett rum medan jag planerade att lite snabbt stämma gitarren. Till min fasa inser jag att en sträng gått och jag får lite smått panik, vi har tidsbrist och nu sitter ett gäng 3-5 åringar redo att sätta igång, vad ska jag göra?! Eftersom jag inte hade tid att stränga om gitarren fick lösningen bli att använda barnens rosa gitarr (se inlägg Skogsdans och en rosa gitarr). Den får jag egentligen inte spela på eftersom det är barnens, dessutom är den hoplimmad samt extremt ostämd. Nåväl, jag förklarade läget för barnen, bad om lov att få använda gitarren och ”snabbstämde” så gott det gick. Ett barn fick sköta inspelningsknappen och ett, två, tre, rev vi av sången. Den satt som en smäck! Härliga, fantastiska barn, ni gör mitt jobb meningsfullt och är skälet till att jag fortfarande bloggar efter drygt fem år. Och sången, här kommer den, Dim är upprörd!