Normer, dans och det intrinsikala värdet.

Jag har den här terminen påbörjat ett dansprojekt med inspiration utifrån att jag gått kursen Dans i förskola och skola vid Karlstads universitet, att jag deltog vid Sommarakademin på Värmlands museum som anordnades av Stiftelsen Dans i skolan samt av eget intresse och erfarenhet. Innan jag går in på hur jag har aktualiserat detta i förskolan vill jag först lyfta några teoretiska utgångspunkter.

I Koppla bort autopiloten: normkritiskt förhållningssätt i dansundervisning förklaras innebörden av att ha ett estetiskt förhållningssätt såsom att enskilt eller tillsammans tolka istället för att göra något korrekt (Bardon, 2017). I boken beskrivs också att lek och dans går hand i hand. Här lyfts även hur vi utifrån ett normkritiskt perspektiv tillsammans kan utforska normer och omvärdera utifrån våra misstag, detta möjliggör för en utveckling. Jag vill också belysa vad Styrke (2015) i Kunskapande i dans- om estetiskt lärande och kommunikation skriver om hur dans öppnar upp för nya rörelser och hur därmed traditionella könsroller kan brytas. Författaren lyfter att glädjen och meningsskapandet i det estetiska kan vara själva nyttan och målet. Detta kopplar jag till det intrinsikala värdet, det vill säga dansens egenvärde till skillnad mot att använda dansen som ett verktyg eller metod för lärande i ett annat ämne. För mig är det här viktigt och det är något jag har bearbetat ett flertal gånger under åren på min blogg. Varför måste vi (jag?) hitta ett svar på hur dans och andra estetiska uttrycksformer gagnar andra ämnen? Styrke (2015) pekar på hur ett flertal forskare menar att ett alltför stort fokus sätts på transfereffekterna av de estetiska ämnena och lyfter just vikten av det inneboende värdet. Innan jag dyker in i dansen på förskolan refererar jag till ett tidigare blogginlägg En värmländsk danssaga eftersom det är detta jag i nuläget fokuserar på. ”Styrke (2015) beskriver arbete med danssagor i Kunskapande i dans- om estetiskt lärande och kommunikation som att barnen skapar egna föreställningar utifrån en berättelse. Detta inkluderar variation och rytm. Rörelserna utvecklas och utforskas med hjälp av fantasi och genom lärarens frågor och rörelser. Författaren menar att genom sagodansen får barnen vara med om något som skapar en medvetenhet.”

Vi har startat ett arbete utifrån normer i förskolan och detta inleddes genom att uppmärksamma Pride och reflektion kring HBTQ-frågor. Eftersom jag nu lägger ett stort fokus på att arbeta med dans (sångskapandet försvinner såklart inte!) funderade jag länge på hur jag skulle kunna koppla samman detta. Ja, jag tänkte så mycket, tvivlade så mycket och snurrade in mig på slingriga sidovägar men tillslut utbrast jag för mig själv ”Men Maria, själva dansen är ju en möjlighet i sig att arbeta med normer!”. Genom att erbjuda alla barn dans och utgå från ett väl genomtänkt och mångfacetterat musikval, möjliggör jag för barnen att utforska utifrån sig själva och de impulser musiken ger. Jag skapar ramar i och med att jag guidar barnen i en danssaga men i den uppmuntrar jag till egna rörelser och uttryck. Dansens värde i sig, det intrinsikla, är mitt huvudfokus samtidigt som jag vill ge barnen möjligheter att undersöka rörelser utifrån ett normkritiskt förhållningssätt.

Jag delar in barnen i mindre grupper där alla får möjlighet att delta. Innan vi går iväg till ”danssalen”, ett större rum i en annan del av förskolan, berättar jag för barnen att vi nu ska få vara med om en danssaga. Första gången jag gjorde det deltog mina ”gamla” barn, det vill säga de jag haft förmånen att få jobba med sedan de började förskolan. De tog sig an danssagan på en gång (de har varit med förr) och följde med in i den stressiga staden, balanserade på stockar, vilade i mossan, vaknande upp i ”Dansgläntan” där sjalar kom nedfallandes och utforskades på alla möjliga vis, slutligen fick vi med tunga danssteg lämna ”Dansgläntan” och återvända till staden. Där blev vi dock inbjudna till fest, sjalarna kom tillbaka och tillsammans avslutade vi med att få dansa som vi vill till Tone Sekelius My Way. Jag har fortsatt med nya grupper och glädjande nog har barnen velat delta och entusiastiskt varit med och uttryckt, tolkat och utforskat. Ett barn som förhöll sig skeptiskt och sa tydligt om sjalarna ” jag tänker absolut inte ha en sådan där!” gick ”all in” och uttryckte stor glädje (med sjalen också) i dansen. Ett annat barn, som också höll sig lite vid sidan i början utropade med glittrande ögon ”Igen!” när vi avslutade, och fler barn stämde in. Slutligen när jag vid ett tillfälle i samband med att ett barn blev hämtat av sin vårdnadshavare, frågade hur hen tyckte det varit, spände barnet ögonen i mig och sa bestämt ”Roligt, men det har jag ju redan sagt en gång!”. Ja, där fick jag för mitt eventuella suktande efter bekräftelse. Och på tal om det, här är bilder på mig från danssagan! (Utifrån GDPR såklart).