Jag heter Maria Ripemo och är leg. förskollärare. Då jag även har en konstnärlig utbildning är jag intresserad av hur kompetens inom estetiska uttrycksformer kan sammanfogas med det pedagogiska arbetet i förskolan. Detta innebär för mig ett multimodalt sätt att…
Jag heter Maria Ripemo och är leg. förskollärare. Då jag även har en konstnärlig utbildning är jag intresserad av hur kompetens inom estetiska uttrycksformer kan sammanfogas med det pedagogiska arbetet i förskolan. Detta innebär för mig ett multimodalt sätt att främja kunskap genom estetiska lärprocesser. I min blogg kommer ni att få ta del av mina tankar och mitt arbete i förskolan.
Så drog en ny termin igång och jag började mitt arbete med lite äldre barn (3-5 år). Spännande att få se hur arbetet med estetiska lärprocesser kommer att bli – om, och i så fall hur, det kommer att förändras? Jag återser barn som tidigare ”gått” hos mig, ex. skaparen av Jag äter ingen kyckling, möter nya barn och samtidigt har jag förmånen att få fortsätta att följa de barn som bytt avdelning tillsammans med mig och som jag känt sen de började förskolan.
Min utgångspunkt utifrån våra styrdokument är fortfarande Läroplan för förskolan, Lpfö 18:s mål att ”förskolan ska ge varje barn förutsättningar att utveckla förmåga att skapa samt förmåga att uttrycka och kommunicera upplevelser, tankar och erfarenheter i olika uttrycksformer som bild, form, drama, rörelse, sång, musik och dans,” (Skolverket, 2018, s. 14), men också ”främja barnens förmåga att vara delaktiga och utöva inflytande över sin utbildning” (Skolverket, 2018, s. 16). Detta innebär för mig att vara lyhörd och inlyssnande för att verkligen kunna ta tillvara på vad barnen kommunicerar. Det här är också något jag lyft tidigare och som Åberg & Taguchi (2005) beskriver i Lyssnandets pedagogik, nämligen att utveckla ett medvetet sätt att lyssna och på så sätt utveckla sin hörstyrka. Alltså vara observant och inkännande för att kunna ta tillvara på barnens uttryck.
Tillbaka till förskolan och den allra första tiden på den nya avdelningen. Jag och mitt lilla ”gäng” som jag haft med mig från tidigare försöker att komma tillrätta. Barnen blir snabbt uppslukade av den nya miljön, nytt material som lockar till nya lekar. Själv irrar jag runt lite, öppnar samma skåpluckor för 20 gången i rad för att leta efter ”något”…men, så kommer jag på, var ska jag ha min gitarr?! Jag bestämmer mig efter noga övervägande för en plats som jag omsorgsfullt gör iordning (uppe på ett skåp som jag torkar av och kärleksfullt placerar mitt oumbärliga verktyg). Så, då kan vi köra igång!
Jag introducerar omgående Namnbluesen för alla barn (och pedagoger) och möts roligt nog av stor entusiasm, det betyder ändå något att få sitt namn sjunget samtidigt som en får klämma i ett ”bluuuees”. Efter namnbluesen i stort sätt kräver de barn som följt mig att vi ska sjunga sångerna om ”Kurran och Pigan”. Varenda sång och rörelse sitter trots ett långt sommaruppehåll och en ny miljö. Kanske det också kan ge en trygghet att vi tillsammans sjunger, dramatiserar och dansar sångerna vi skapat? De ”nya” barnen försöker att lära sig och tillsammans tycker jag att en gemenskap skapas. Dock får jag anpassa mig då någon sträcker upp händerna mot huvudet och säger ”jag får ont i öronen!”, särskilt när vi sjunger den dramatiska hiten Fåglarna. Genom att sjunga och uttrycka sångerna grundläggs förhoppningsvis ett sätt att arbeta med estetiska lärprocesser som i sin tur öppnar upp för nästkommande projekt. Samtidigt försöker jag att vara lyhörd och ta tillvara på barnens egna uttryck.
Jag sjunger mycket och i alla möjliga situationer men så en dag tröttnar återigen barnen på mitt ständiga musicerande. ”Tyst Maria, jag pratar ju!” säger en 3-åring vid matbordet (ja, för mig får det gärna sjungas vid maten). Vilken sång jag sjöng? Diggiloo Diggiley naturligtvis, varför inte..?
