Varför? Därför!

Det jag vill formulera genom min blogg är betydelser av estetiska lärprocesser och vikten av dessa. Jag har försökt att förklara, att knyta teori till praktik och genom ”praktiska” exempel visat hur jag förstår och omsätter detta i min undervisning på förskolan. När det gäller projektet jag har beskrivit med ”Lilla Bokbryggan” och ” Flera språk i barngruppen” skulle jag vilja göra en avslutande reflektion och anknyta till boken Estetiska uttrycksformer i teori och praktik – bild-, drama- och musikdidaktik av Ehrlin (Red.) (2020), där Asp (2020) beskriver betydelsen av estetiska aktiviteter när det gäller demokrati och att lära om sin omvärld. Asp (2020) lyfter vikten av kommunikation och gemenskap, vilket kan kopplas samman med vad som beskrivs i Läroplan för förskolan, Lpfö 18 där det står att: ”Förskolan är en social och kulturell mötesplats som ska främja barns förståelse för värdet av mångfald.” (Skolverket, 2018, ss. 5-6). I arbetet med ett interkulturellt förhållningssätt har barnen genom estetiska uttrycksformer fått uppleva att/hur det finns olikheter, men som sången beskriver ”olika, lika, tillsammans, juntos, together är vi!”. För mig innebär det att arbetet med estetiska lärprocesser möjliggör ett nyfiket och medvetet förhållningssätt som ser olikheter som något berikande.

Jag har även skrivit om hur en kan se det här projektet som en del av barns inflytande vilket också kan kopplas till Läroplan för förskolan, Lpfö 18:s mål: ”främja barnens förmåga att vara delaktiga och utöva inflytande över sin utbildning” (Skolverket, 2018, s. 16). Att barnens ord blev barnens sånger (och som även ”egenproducerades på eget bevåg”) är för mig ett tydligt exempel på detta.

Att barnens språkliga utveckling blomstrade har jag diskuterat i ett flertal inlägg men jag lyfter det återigen. Barnens ordförråd har växt och den språkliga medvetenheten utvecklats, vilket vi både upplevt på förskolan samt fått bekräftat av vårdnadshavare. Jag har i tidigare inlägg (se ”Jag sjunger mina ord – tralalalalala”) kopplat detta till vad Jederlund (2011) beskriver i Musik och språk: ett vidgat perspektiv på barns språkutveckling och lärande. Där diskuterar författaren att flera studier visar på hur musik är sammankopplat med  utveckling av bl.a prosodin (språkets ljudegenskaper) och med den fonologiska medvetenheten (språkljud).

För mig är det väsentligt att framhålla vikten av det intrinsikala värdet, det jag har skrivit om i stort sett varje inlägg. Hur påverkar de estetiska uttrycksformernas värde i sig? Vad gör det med oss? Ehrlin (2020) ger exempel på hur Läroplan för förskolan, Lpfö 18:s mål att ”förskolan ska ge varje barn förutsättningar att utveckla förmåga att skapa samt förmåga att uttrycka och kommunicera upplevelser, tankar och erfarenheter i olika uttrycksformer som bild, form, drama, rörelse, sång, musik och dans,” (Skolverket, 2018, s. 14) faktiskt påvisar att estetiska uttryck ska användas både som en metod men också som en skaparkraft i sig. Ehrlin (2020, s. 48) lyfter att ”I en gemensam praktik för exempelvis musikskapande blir sånger, inspelningar och musiklekar ett redskap för att utveckling av generella förmågor. Att få utveckla sin röst både genom tal och sång betyder till exempel mycket för individens välmående, självförtroende och självbild (Welch, 2005). En sådan praktik kan samtidigt ha fokus på att lära sig om musik och fokusera själva musikskapandet.” Även Bamfords (2006)  The Wow Factor – Global research compendium on the impact of the arts in education som jag vid ett flertal tillfällen hänvisat till, lyfts i Ehrlins (2020) text. Den här världsomspännande forskningen visar på sambandet mellan att både använda estetiska uttrycksformer som metod och som värde i sig, och hur detta ger en undervisning av hög kvalitet. I mitt arbete får jag konstant uppleva att ”något händer” med barnen. Att våga sjunga och finna lusten i det, att dansa och sjunga tillsammans, att leva sig in i dramatiska scener (känna medkänsla), att förundras, att koppla samman olika situationer – se samband, att kunna se sig själv i större sammanhang, innebär för mig en växande självkänsla som utvecklar oss som människor!

Men hur ser det ut nu då? Projektet jag senast skrivit om avslutades för ett år sedan men lever fortfarande vidare! Självklart är ”Namnbluesen” väl implementerad men även två av sångerna ”Hola amigo” och ”Sonnys song” är dagliga inslag i vårt nuvarande arbete. Trots att majoriteten av barnen som var med då sångerna skapades, har flyttat till en avdelning för äldre barn så har de nya 1-åringarna anammat sångerna med hjälp av de barn som stannat kvar. Så fort jag slår an de inledande ackorden till sångerna reser sig barnen upp och dansar, gärna ”snurrdansen”! Ett utav barnen sjunger även spontant många av sångerna från förra året och så fort vi läser ”Vem ser Dim” (Nilsson Thore, 2017) sjunger hen de olika sångerna kopplade till berättelsen. En får tänka att det barnet endast var 2 år då vi arbetade med projektet. Även vårdnadshavare ger fortfarande respons trots att deras barn nu bytt avdelning. För några dagar sedan tog jag på morgonen emot ett barn som gått på min avdelning och vi möttes då i barnets sång (Rainbow Dash, se inlägg Berättande sånger), eftersom vi studerade hens gosedjur. Det blev en fin stund med ”gamla minnen” som blommade upp.  Det är två år sedan den sången ”blev till”…

Men den bästa responsen är ändå det jag får av barnen, det är den som driver mig framåt och den som ger mig lust att arbeta med estetiska lärprocesser. I nästa inlägg drar jag igång mina tankar om detta års arbete…