Händer, Huvud och Hjärta

I måndags var vi på CEE (Centre Environment Education) hela dagen här i Ahmedabad. Vi har fått äran att lyssna till två mycket kunniga och skickliga talare. 

Dr. Gaurang Jani, professor på Sociologi-institutionen på Gujarats universitet talade om det vi många gånger hört talas och har många frågor om, kastsystemet och kvinnornas situation. Som så ofta när det gäller Indien så finns det många exempel på både positiv och negativ utveckling. Om man ska lyfta en intressant likhet med Sverige så är det att flickorna presterar bättre än pojkar i skolan. Jag är ganska säker på att vi återkommer till Dr. Janis förklaringar om några dagar då vi sett mer och träffat Indier på landsbygden. Därefter följde en kort ”fika”, Ramesh vår värd här i Indien har infört detta efter att ha umgåtts en helg med oss i Stockholm. 

Något sent kom Mr Kartikeya Sarabha, en man med lätt grånat skägg, enkel indisk klädedräkt och en fantastiskt härlig och lättförstådd engelska. Mr Sarabha är chef över CEE, vars huvudkontor ligger i Ahmedabad. Men det är inte hans titel eller utseende som jag kommer att minnas starkast utan budskapet. Mr Sarabha lyckades på 40 minuter förklara organisationen uppgift och pedagogik men framförallt vad Hållbar utveckling faktiskt handlar om. Organisationens historia börjar på 80-talet som en av de absolut första miljöorganisationerna. Efter de första tio åren ändrade man inriktning med framförallt arbetssätt. För att nå förändring så jobbar man nu med hållbar utveckling och framförallt har man gått från att utbilda till att handla och driva projekt tillsammans med dem som ska använda det man vill förändra, exempelvis ugnar som kräver mindre med ved och inte röker in. Då krävs det att man samarbetar med kvinnorna som använder ugnarna. För att nå verkligt lärande krävs händer, huvud och hjärta. Alla tre behövs och om undervisningen inte berör dessa tre så är det inget verkligt lärande enligt Mr Sarabha. I strävandet mot en hållbar utveckling så behöver vi kritiskt tänkande och ett bra sätt är att möta människor från andra kulturer. I det interkulturella mötet och mellanmänskliga mötet ställs frågor och uppstår diskussioner som kan leda till att vi hittar nya lösningar som vi själva inte sett och upptäkt. Den övergripande globala utmaningen är hur alla länder såväl mindre som mer utvecklade länder kan nå en hållbar utveckling. Utvecklingsländernas behöver nå hållbar utveckling utan att kopiera utvecklingsländernas icke-hållbara levnadssätt. Och utvecklingsländerna vill nå en hållbar utveckling utifrån sin idag ohållbara livsstil. Det var lätt att känna igen sig i Mr Sarabhas exempel på problem, bilar man inte kan laga själv, mobilladdare som måste bytas om man köper ny modell men också hans exempel på god utveckling. I delstaten Gujarat håller man nu på att byta till LED-lampor. I veckan talade Mr Sarabha med en av sina vänner i Stockholm. Det resulterade i att han nu har en kopia av kontraktet för en privat bilpool i Stockholm. En mycket intressant idé ”För hur skulle det bli om alla som idag kör scooter i Ahmedabad skulle köra bil, det skulle bli kaos.” Vi kan inte kopiera men när vi hittar goda idéer så kan vi skapa lösningar som passar mig och i mitt samhälle. 

Det här var kanske inget dramatiskt nytt men det var så engagerande, kunnigt, ödmjukt och nyfiket framfört att det påverkade mig i hjärta och hjärna, nu är det händerna kvar sedan har jag lärt mig vad det faktiskt handlar om. 

/Anna Gustafsson Hane, Nobelgymnasiet