Behöver vi verkligen en kvinnodag?

Eller är det en risk att det bara blir den 8 mars som vi uppmärksammar flickor och kvinnors situation i Sverige och i världen? Det viktigaste är kanske inte vad vi gör idag utan vad vi gör imorgon och alla andra dagar på året.

Den här underbara bilden har jag lånat av Charlotte Signahl

I dag, den 8 mars, är det internationella kvinnodagen. Det var den tyska kommunisten Clara Zetkin, som med hjälp av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen, startade den internationella kvinnodagen 1910. Då var den stora frågan rösträtt för kvinnor. Något som Sverige fick 1921. Sedan 1978 finns den internationella kvinnodagen med på FN´s lista över högtidsdagar. Det varierar mycket mellan olika länder och grupper hur denna dag uppmärksammas. För vissa är internationella kvinnodagen en dag då man firar och hyllar kvinnor i allmänhet, för andra är det en dag då man ser bakåt och uppmärksammar de framsteg som skett i samhället när det gäller flickors och kvinnors rättigheter. Vissa ser det som en dag då man lyfter fram de orättvisor och kränkningar, som sker dagligen mot kvinnor i Sverige och i världen.

Oavsett hur man tänker om internationella kvinnodagen, så tycker jag att det viktigaste är, att det inte endast är den 8 mars, som vi stannar upp och uppmärksammar flickor och kvinnors vilkor. Vi har kommit långt i Sverige, men fortfrande finns det mycket kvar att göra. Så länge som en kvinna i genomsnitt tjänar  4 400 kr mindre än en man/månad, så länge som flickor blir bortgifta mot sin vilja, så länge som flickors och kvinnors livsutrymme begränsas för att skydda deras heder och oskuld, så länge som kvinnor blir tafsade på av främmande män, så länge som polisen i Östersund varnar kvinnor att gå ensamma på kvällar och nätter för att inte utsättas för oprovocerat våld, så länge som… denna lista kan göras hur lång som helst, – så länge som detta pågår behöver vi fortsätta att jobba med jämställdhet.

En risk som jag ser med en internationell kvinnodag, är att det bara blir den 8 mars, som vi sätter fokus på dessa frågor. Vi måste jobba med detta varje dag, året runt, om det ska bli någon skillnad. Dessutom handlar detta inte bara om flickor och kvinnor. Det räcker inte att vi lär flickor att skydda sig, gå två och två och inte klä sig för utmanande. Vi måste jobba med de som kränker och utsätter andra. Vi måste jobba med alla människor om det ska bli någon skillnad. Vi behöver förändra den machokultur, som finns för pojkar och män. Som gör att pojkar och män ska leva upp till en roll, som gör att de utsätter sig själva och andra för fara. Och vi måste komma ihåg att det även finns pojkar och män, som kränks och diskrimineras på grund av sitt kön. Och att det finns många män och pojkar som inte kan eller vill leva upp till den machonorm, som finns i vårt samhälle. Som därför inte passar in. För det är långt ifrån alla pojkar och män, som kränker flickor och kvinnor. Eller som tycker attt det är ok.

Självklart kan vi ta en dag och lyfta alla fantastiska kvinnor och flickor som finns i världen. Men ännu viktigare är att lyfta alla fantastiska människor, oavsett kön, som vågar säga nej till orättvisor och som är med och förändrar, så livet blir bättre och mer jämställt för alla. Oavsett kön. Det viktigaste är kanske inte vad vi gör idag, utan vad vi gör imorgon och alla andra dagar på året. För det här är ett arbete, som ständigt måste pågå.