Att arbeta mot mobbning, diskriminering och kränkande behandling

Förra veckan lyssnade vi på föreläsaren Åsa Söderström, lektor i pedagogik på Karlstads universitet. Föreläsningen ingår i fortbildningsserien Fritidshemspedagogik och anordnas av RUC. 

Föreläsaren tyckte att det är viktigt att vi använder oss av vår profession och tycker att vi inte ska använda något program eller modell i arbetet mot mobbning och kränkande behandling. Vi känner våra elever och vet vad som fungerar och självklart ska vi prata med våra elever om hur man är en bra kamrat. Särskilda värdegrundslektioner kan inte användas för att skapa trygghet i en grupp och kan även ha motsatt effekt visar forskningen. Ett utsatt barn kan bli ännu mera utsatt under en sådan lektion eller efter lektionen.  

Vilka som mobbas är komplext och går inte att svara på, enligt Åsa. Mobbningen sker var som helst, förekommer i vissa fall mitt framför ögonen på oss. Varför någon mobbas finns det heller inga bra svar att ge. Försök att titta efter vilka du tror ligger i risk för att bli utsatta och håll koll. När ni upptäcker att någon eller några blir utsatta så lägg ett pussel och försök att få syn på hela bilden, säger Åsa. Här är alla som arbetar med eleverna viktiga, för vi ser olika saker och tillsammans kan vi få en bättre bild av situationen. Föreläsaren pratar om att ha den ”blicken”. Spana, fråga inte. Den utsatta eleven svarar många gånger att allt är bra, kanske även skrattar med när någon säger något dumt. Detta är elevens försök att tillhöra gruppen. 

En viktig sak som föreläsaren tog upp är ”hur stor är egentligen vår box”?  Vår box, enligt henne, ska vara så stor att alla elever men även all personal ryms i den. För att alla ska rymmas i boxen behövs det en samarbetande arbetskultur och att vi alla vill varandra väl. Ser det ut så idag på våra skolor och på våra fritidshem? I den bästa av världar så är svaret ja men jag tror att verkligheten är något annat. Vi bär alla på fördomar men genom att prata begrepp och ställa frågor till varandra som ”hur menar du då?” så kan vi få till spännande diskussioner och kanske leder detta till att vår box blir lite större. En framgångsfaktor mot mobbning och kränkande behandling är enligt Åsa Söderström att ha en stående punkt på dagordningen som lyder ”Hur har våra barn det i vår verksamhet?”  

En viktig del i arbetet mot mobbning är vilka signaler vi vuxna sänder ut. Suckar vi åt eleven som pratar alldeles för mycket eller himlar vi med ögonen åt någon ”jobbig” elev, ja då är det ju ett ok beteende att ta efter. Vilket barn ger jag nyckeln till, är det ofta samma barn som får låsa upp förrådet? Det skickar signaler till de andra barnen att detta barn är bra eller viktigt. Det är jobbigt att rannsaka sig själv eller säga till sin kollega att det där du gjorde nu tycker inte jag är ok men förhoppningsvis leder det till en viktig diskussion som våra elever tjänar på.  

I arbetet kring att upptäcka mobbning och kränkande behandling behöver vi vuxna delta i barnens verksamhet, skapa oss en egen bild av det som händer. Enligt Åsa Söderström är rastaktiviteter en framgångsfaktor i detta arbete. Fritidspedagoger kan göra ett bra arbete kring skolans rastaktiviteter och fånga upp de elever som är ensamma på rasten.  

För att vara framgångsrik i det åtgärdande arbetet kring mobbning är ansvarsfördelningen viktig. På varje skola ska det finnas en ansvarig grupp som består av skolledare, elevhälsa men också fritidspedagog eller lärare, säger föreläsaren. Titta över hur det ser ut på er skola och lyft frågan med er rektor om gruppen saknas.  

Föreläsningen med Åsa Söderström väckte tankar kring hur viktigt det är att vi är delaktiga i elevernas vardag, att titta och vara nyfiken på vad de håller på med. Vi behöver fundera på ”vad är det jag ser och vad är det jag ska titta efter”? Har all personal på skolan samma blick eller kan det skilja sig mellan olika professioner och om det då gör det hur får vi då alla att kunna se saker på ett gemensamt sätt? Som fritidspedagog är man ofta van vid att ha en överblick över stora grupper med elever och att kunna se vad som sker mellan eleverna även fast man är en bit bort. Den förmågan kanske inte alla har som jobbar på en skola då de kanske inte är vana att arbeta med lika stora grupper som en fritidspedagog gör. Är det exempelvis okej att skojbråka, eller  är det samma barn som alltid skojbråkar? För att kunna veta svaret på en sådan fråga är det  viktigt med ett samarbete mellan arbetslagen där alla kan dela med sig av vad de har sett och hört så att all personal har förståelse för vad som sker på skolan och på så sätt kan ha en bättre ”blick” för vad som sker.  Vi behöver vara medvetna om normaliseringstendenser, vad borde inte vara normalt? Reflektera och prata med fler vuxna, ser ni samma sak, ser vi olika saker?  Lägg pussel och fundera på hur ni går vidare.  

/Anna Östlin, Kristoffer Gustavsson Fritidspedagoger Karlstad kommun