Minns du din första skoldag?

Det gör jag, även om det börjar bli ett tag sedan. Den var dock långt ifrån så dramatisk som den är för barn på flykt. Att byta skola kan vara en liknande erfarenhet. Fast då kan man åtminstone språket och förstår vad folk runt en säger. Ja, och så är det inte krig där man kallar hemma.

Idag har jag följt ett barn till skolan, detta barnet pratar inte svenska. Det kan man tänka skulle vara en ganska nervös och pirrig dag för barnet och visst var det så, men detta med språket var inte någon större sak. För barnet alltså. För de vuxna i rummet var det däremot lite knepigare.

Bara genom att denna text är skriven på svenska sker ett visst urval av läsare. Dock inte så stort urval som man kunde tro. Dagens tekniska nivå vad gäller appar för kommunikation är inte på något sätt att jämföra med förra årets och framförallt allt inte 2015 års nivå. Vi som tog emot flyktingbarn i våra klasser 2015 stod inför en helt annan verklighet än idag. Dels var ofta skolbakgrunderna extremt varierande, dels var man i mycket hög grad beroende av tolkar, studiehandledare och hemspråkslärare än vad fallet är idag. Nu beror inte det på att svenska lärare har särdeles stor fallenhet i ukrainska eller ryska språket. Det beror på teknisk utveckling.

I förväg hade jag sagt till skolan att det vore bra om de kunde ordna en telefon till eleven. Idag är detta ett i allra högsta grad relevant hjälpmedel. Det finns flera bra appar som jag kan rekommendera. Först ”Google translate” då den har en lätt användbar scanningfunktion. Sedan har vi även ”Say hi” som simultantolkar i konversationer. Jag är inte experten här, men med dessa två fungerar vardagen riktigt bra.

Vid sittande bord idag fotograferade jag en boksida ur en svensk lärobok och fick den direkt uppläst på Ukrainska. Det blir lite knas ibland men ändå på en så hög nivå att man kan betrakta det som ett fullgott verktyg. Tyvärr så fick jag göra det med min egen telefon, skolan hade beslutat sig för att beställa en Ipad istället för en telefon. Den var inte heller klar för bruk ännu. IT tar tid vet ni… Därav min telefon. Jag frågade hur de tänkt att ipaden skulle vara lätt att ha med på tex raster vid fotbollsplaner osv. Det visar sig då att kommunens regler inte tillät telefoner som digitala hjälpmedel för eleverna.

När barnet lär sig språk i en miljö där det flödar av både exempel och behov, där lokala idrottsföreningen är snabbare på att ta in nya fotbollsspelare än vad skolan är på att ta in elever. Där man undviker att samla elever med ett främmande språk i en egen grupp och förväntar sig att de ska lära sig svenska. Då kan det gå ganska snabbt, barn är starka relationsbyggare. För här behövs band och broar, och broar byggs lättast med rätt hjälpmedel. Sedan när träningen gett resultat, vingarna bär osv. Då kommer hjälpmedlet naturligt sjunka tillbaka men ändå ombesörja en grundtrygghet när det dyker upp något nytt. Vi enades till slut om att vi kommer att praktisera lite civil olydnad här och låta eleven få med en telefon hemifrån som enbart kan och får användas för kommunikation. Nu fick hen ändå inte börja i skolan, de är ju mitt i massor av intensivt arbete, studiehandledare är beställd men inget svar har de fått. Så nästa vecka kanske, så mycket för tekniska hjälpmedel…

I detta blev jag starkt beklämd då jag associerade till gårdagens avsnitt i serien ”Vem mördade skolan”. Vid en del gör sig programledaren lustig över en framtidsvision som en konsult inom digitalisering författat till en kommun (En annan kommun. ). Det fanns inte en ansats att försöka förstå vad visionen stod för eller vad en vision ens är och vad den fyller för funktion. En del av den visionen knackade på till en skola imorse. Tyvärr blev det bara ett kort besök och framförallt blev det problem med reglerna. Tänk vad skolan kunde lärt sig istället.