Äntligen dags för högläsning igen!

Så då är det skolstart och dags att möta alla elever igen. Ett bra sätt att både mötas kring och lära av är böcker. Vi har intervjuat Läsambassadören Anne-Marie Körling och hört oss för hur hon tänker kring högläsning.

Du är lärare och läsambassadör och brinner för högläsningen i våra förskolor och skolor. Varför tycker du att man ska högläsa för barn och ungdomar?
Man ska och kan högläsa för att det är roligt och skapar gemenskap. Man ska och kan läsa för att göra texter tillgängliga, också de som är i undervisning. Den som högläser ger ut berättelsen och den som högläser kan läsa sådant som eleverna ännu inte kan läsa på egen hand men som de kan lyssna till. Den pedagogiska högläsningen handlar om att vara generös men också att ge inblick i det man kan få möta i litteraturen. Det är också så att högläsningen är annan än det talade språket. Man artikulerar texten och skapar mellanrum mellan orden. Högläsningen är också ett annat tempo. Vi läser lite långsammare och tydligare än då vi talar. Dessutom ger högläsningen fantasi och ordförråd eftersom texter innehåller fler ord än talspråket. Men det är roligt att möta texter tillsammans och få gemensamma upplevelser i klassrummet eller var vi än är då vi läser.

Hur långt upp i skolåren är det viktigt med högläsning? Finns det någon tidpunkt då man kan sluta högläsa? Vid vilken ålder ska man börja?
Det finns ingen åldergräns för högläsning. Det är en föreställning att den bara är för små barn. Högläs för varandra när det är pedagogiska möten. Läs högt ur inflygningstexterna till kursplanerna. Det gör något med texten när både öra och ögon får möta den. Högläsning handlar också om tillgänglighet och gemensamma referensramar. Läs så det hörs. Läs så det syns.

Vad tycker du att lärare som vill utveckla sin högläsning ska göra?
Börja läs högt. Vi krånglar till det för mycket. Vågar inte pröva. Om man är osäker kan man lita på att boken hjälper till att berätta. Vi lånar författaren våra röster. Eleverna bedömer oss inte. De lyssnar. Ofta är lärare osäkra för att de tror sig inte vara ”bra” högläsare och det är synd. Men man behöver inte vara bra man kan vara en tillräckligt bra förmedlare av text om man läser för att man vill låta eleverna läsa. Och läser man fel visar vi ju bara hur vi rättar till det vi läser; att vi också läser om en mening då vi inte förstår den. Det är att modella och det kan vi göra mer av.  Det viktiga är att vi har ett nyfiket förhållningssätt då vi öppnar boken. För vårt intresse leder till att eleverna kan låna intresse av oss.

Finns det några saker man absolut inte ska göra när man planerar eller genomför högläsning? 
Alla barn och tonåringar är inte vana vid att få lyssna. Läs hellre kortare stycken än att göra ordningsfrågor till fokus. Om vi läser för att det är roligt och viktigt måste alla möten med böcker också få vara sådana. Ofta använder vi boken för att diciplinera vilket kan leda till att de som inte kan alldeles för snabbt får veta att de inte gör som de ska, de lyssnar inte tror vi. Men de lyssnar och de vill prata om det de hör. Det gäller att skola in boken och högläsningen så att den blir en angelägen och lustfylld upplevelse. Men för många tillsägelser kopplas boken ihop med något strängt. Det drabbar boken och de drabbar de som är ovana. Lägg upp en högläsningsplan och träna att verka för tolerans. Min erfarenhet är att boken vinner. Den griper tag i lyssnarna. Det man kan göra är att man börjar läsa korta berättelser med en början och ett slut under samma stund. Att man också är öppen för att boken ”knackar på” hos lyssnarna och att de som lyssnar vill vara med och berätta, fråga och förklara. Boken är en källa till samtal.

Vad kan förskolechefer/rektorer göra för att utveckla högläsningen i verksamheten?
Se till att böckerna finns överallt. Alla som arbetar i skolan kan bära böcker med sig och visa att de läser. Läs så det syns. Jag har stor respekt för att vi har lite tid men att som rektor möta en klass och läsa något ur en bok – kanske något kort – det räcker med 90 sekunders högläsning (se www.korlingsord.se och www.lasambassadoren.se ) för att vi ska visa att boken är i centrum för verksamheten. Att inleda möten med en kort berättelse visar vägen för lärare att göra det själv. Det finns alltid tillfällen då boken kan komma i centrum. När den gör det har vi något gemensamt och vi har fått något av högläsaren. Vi får ord, beskrivningar och något att tänka på. Det är generöst.

Till sist har du något boktips som du vill delge våra läsare som lämpar sig särskilt väl för högläsning i förskola/skola? 
Det är svårt med tips. Det finns så många böcker att läsa. Men jag brukar tänka att vi nog borde läsa Kejsarens nya kläder eftersom dessa ofta är citerade som tidningsrubriker. Med det sagt vill jag ha sagt att läs mycket och varierat. För kollegiet som startar upp för ett nytt läsår skulle jag rekommendera den underbara dikten Fantasin av Bruno K. Öijer. Den lämpar sig som upplevelse men också som tankeställare. Så är det med litteratur. Den bygger broar mellan stuprör och tar sig in i hjärtat och hjärnan med kraft. Vi känner och vi tänker. Det är därför vi läser.

Tack Anne-Marie för att du delade med dig av dina tankar kring högläsning! Ett lästips vi gärna delar med oss av är Kulturrådets kunskapsöversikt ”Med läsning som mål” som du finner här.

Lycka till med läsårets högläsning! Hoppas att du och dina barn/elever får många fina och lärorika stunder tillsammans!

/Marlene