Jag har i tidigare blogginlägg nämnt att vi språk-, läs- och skrivutvecklare i SOL i Värmland har ett samarbetet med forskare vid CSL (Centrum för språk- och litteraturdidaktik). Jag tänkte ge ett konkret exempel på hur det kan se ut. För någon vecka sedan hade SOL i Värmland nätverksträff och till den träffen hade vi bjudit in en forskare från CSL, Christina Olin-Scheller, för att berätta mer om projektet om lättläst, som hon driver tillsammans med Anna Nordenstam. Att få ta del av den senaste forskningen och diskutera den med forskaren själv är en stor ynnest för oss språk-, läs- och skrivutvecklare i Värmland och vi är så tacksamma för det. Samtidigt tror och hoppas vi att det fyller en funktion också för forskarna att få träffa yrkesverksamma inom deras forskningsområde. 
Bakgrunden till Olin-Schellers och Nordenstams projekt är att en snabbt ökande andel av den totala utgivningen riktad till barn och unga utgörs av lättläst. Flera stora förlag har utgivning riktad mot denna målgrupp och det finns nya förlag som bara publicerar lättläst. Detta är unikt för Sverige, menade Olin-Scheller.
Forskarna har undersökt varför förlag och författare satsar så stort på lättläst och en vanlig anledning är att de tycker att alla har rätt att kunna ta del av skönlitteratur. Förlagens ambition är att det inte ska synas att det är lättläst utan devisen är att ”lättläst är till för alla”.
Olin-Scheller och Nordenstam har undersökt ett antal nyutkomna böcker i genren med målgruppen 13 år och uppåt. Analysen visar att böckerna riktar sig tydligt till pojkar eller flickor och att en ökande del av utgivningen riktar sig mot nyanlända. Analysen visar också att berättelserna är stereotypa i relation till kön, klass, etnicitet och sexualitet.
Denna nyvunna kunskap ledde till diskussioner på mötet. Intentionen med lättläst må vara nog så god, men vad händer om vi enbart låter våra elever möta texter som de omedelbart kan identifiera sig med? Bidrar lättläst genren till att skapa och upprätthålla stereotyper? Å ena sidan är en del av behållningen av skönlitteratur att vi kan identifiera oss med andra, men å andra sidan finns det ett stort värde i att möta det annorlunda, det främmande. En text som upplevs som främmande bjuder läsaren på visst motstånd och det är här undervisningen kommer in i bilden. Vi behöver stötta och modellera för att visa eleverna hur läsningen ”tar dig vidare”. Vygotskij skulle kanske ha använt uttrycket ”elevens approximata utvecklingszon”. Precis som Vygotskij, menade Olin-Scheller att undervisningen kring litteratur och texter är oerhört viktig för att vidga elevens erfarenhetsvärld och vi språkutvecklare konstaterade att vi inte kan lämna eleven ensamna med lättlästa böcker om vi vill sträva mot detta.
En annan invändning vi hade mot den allt större konsumtionen av lättläst är att böckernas språk knappast utvecklar elevens språk. Även om det inte finns någon definition på vad lättläst innebär så är det ofta en mening per rad; denna mening är en huvudsats som består av i stort sett enbart en- och tvåstaviga ord. Bisatser, brutna kronologier, parallellhandlingar, bildspråk eller metaforer saknas eller är väldigt sällsynt. Berättelserna är ofta också mycket korta, ca 25-50 sidor. Det säger sig själv att några allt för komplexa berättelser får inte plats på så få sidor. Inte heller de elev- och lärarmaterial som följer med till vissa av böckerna uppmuntrar till mer komplex förståelse, snarare tvärtom. Det är självinstruerande frågor till eleven, men dessa leder ofta iväg från texten och uppmuntrar istället eleven att relatera till egna erfarenheter. Det finns få frågor som rör analys av textens form, stil, tema, fokalisator eller berättare.
Sammanfattningsvis fick vi i nätverket både ny kunskap om genren lättläst och nya tankar om hur vi bör förhålla oss till genren. På ett sätt är initiativet lovvärt och att fler ges möjlighet att ta del av fiktion är positivt. Samtidigt får vi passa oss så att vi inte hamnar i att all läsning ska vara roligt och lätt. Det behövs ett visst ”tuggmotstånd” för att litteraturen ska berika både elevens värld och språk. Som vanligt är lärarens undervisning nyckeln och vi kan inte överlåta till bokförlag att utveckla elevernas läskompetens utan det måste vi ta ett aktivt ansvar för.
Vår nyvunna kunskap, våra frågor och vår kritiska blick tar vi språk-, läs- och skrivutvecklare med oss ut i kommunerna och till våra kollegor. På så sätt vill vi i SOL i Värmland bidra till att forskningen när skolan och att skolan når forskningen. Bra va?
