Är vi superhjältar?

Det finns så mycket fina ord kring inflytande, elevdelaktighet, elevmedverkan, inkludering i både forskning och styrdokument. Allt låter så bra på pappret och så riktigt. Det är klart vi ska göra så. Vi är ju superhjältar! Så gör väl alla? Det finns fina ord om hur vi lärare ska göra, ska vara i teorin. Men hur omsätter vi alla dessa fina ord i praktiken så att det håller att undervisa i vardagen? Hur gör vi för att bli superhjältar?

Ett läsår till har gått och det är dags att summera året. Utvärdera och reflektera. Jag har under den sista månaden läst många blogginlägg, krönikor, artiklar om hur vi lärare ska agera i olika situationer, hur vi ska undervisa enligt forskning och styrdokument. Inte minst nu när nya kursplaner är i antågande och ska sättas igång i höst, i skarpt läge. Det som slår mig är att alla är skrivna av de som inte jobbar på golvet i klassrumssituation i stora grupper. Hur kommer vi att lyckas med allt detta? Är det endast fina pappersprodukter som låter så bra men som blir så svåra att omsätta i praktiken? Under flera år har pressen på oss lärare ökat från olika håll och sällan är det någon som ryter ifrån. Vi är en lärarkår som är flexibla, anpassningsbara, lösningsfokuserade, sätter elevens bästa i centrum, föräldrars bästa i centrum, trixar och fixar. Jag måste säga att jag är imponerad över mina kollegor som varje dag gör sitt bästa utifrån den klassrumssituation de befinner sig i. Vi ska ju vara som superhjältar, något annat kan man inte tro när man läser alla dessa olika texter om oss lärare och vårt arbete. Därför kan jag också bli lite provocerad. Vi lärare måste lära oss mer, anpassa oss mer, vara mer förutseende i olika situationer, ändra vårt sätt att tänka, möta alla barns olika behov, agera och undervisa. Inte göra si och inte göra så. Jag tror jag talar för alla med orden ”Vi gör så gott vi kan i den situation vi befinner oss i.” Jag måste gång på gång påminna mig själv om att jag inte är någon superhjälte, jag är ju också människa. Kan man vara det när man är lärare?

Jag är imponerad över hur lärarsläktet har klarat sig igenom en epidemi, hur vi nu tar oss an att försöka förstå de nya kursplanerna och omsätta dem i praktiken. Jag är imponerad över hur vi varje dag försöker ta oss an ny forskning, ny information om aktuella undervisningsmetoder, nya rön om hur klassrumsmetodik ska genomföras, hur vi bör möta alla barns behov. Artiklar som beskriver hur lärare inte har kunskap om olika saker, hur vi inte gör och hur vi ska göra. Alla artiklar som vet bättre än den faktiske läraren i klassrummet. När jag läser allt detta så inser jag. För att klara av yrket måste jag vara en superhjälte, eller?

I början av läsåret började jag och min kollega fundera på olika metoder vi tidigare använt oss. Tydlighet kring pedagogiska planeringar, att försöka få eleverna att förstå styrdokument, kunskapskrav och centralt innehåll. Hur vi jobbat med elevmedverkan, inkludering. Vår strävan efter att alltid göra rätt och riktigt. De elevgrupper vi tog emot vid läsårets början hade långt ifrån det fokus vi tidigare kunnat ha haft när vi tagit emot grupper. Alla fina ord kändes nu så avlägsna, blev nästan kvävande, provocerande och blev ett språk vi inte kunde omsätta i praktiken, trots många års kunskap inom yrket. Olika artiklar, forskning om hur lärare ska göra i klassrummet, att vi behöver tänka om, göra nytt var för mycket att ta in. Vi behövde tillsammans fundera ut en strategi för överlevnad, för att orka, kunna andas och klara igenom vardagen. Elevernas språk i klassrummet behövdes stärkas, begreppskunskapen i våra olika ämnen förtydligas. Vi behövde strama till viss del av innehållet, plocka bort och sålla. Och det var helt okej. Det fick vara så. Vi började förstå att alla fina ord i styrdokument, forskning är bara ord. Och allt går inte att omsättas i praktiken. Det finns så många olika faktorer som gör att det är ett omöjligt uppdrag. För det är ett uppdrag för superhjältar, som inte finns på riktigt. Vi började förstå att vi lärare är också människor som måste vara rädda om vår hälsa, om varandra.

I lanseringen av nya kursplaner betonas lärarens friutrymme. Det är detta jag älskar med mitt läraryrke. Att vi som är på golvet, jobbar med eleverna får ett friutrymme där jag med mina kollegor styr arbetet utifrån vad vi ser fungerar med våra grupper och vad som inte fungerar. Jag har förhoppningar om att det kommer en ljusare vardag där vi kan landa i klassrummen tillsammans med våra elever, förstå och njuta av lärandet utifrån våra faktiska förutsättningar. Att vi lärare blir lyssnade på, att vår erfarenhet om vad som fungerar och inte fungerar tas på allvar. Att orden inte förblir fina ord som känns omöjliga att omsätta i praktiken, som gör oss frustrerade, stressade utan att vi faktiskt får förutsättningar att lyckas.

Jag är glad över att vi på min skola tillsammans med vår elevhälsa, resursteam, lärarkollegor jobbar åt samma håll. Jag är glad över att vi lärare på min skola blir lyssnade på, blir trodda och stöttade med kämpiga elevgrupper, får positiv feedback när det är jobbigt, får beröm och uppskattning från ledningen. Vi får friutrymme att pröva nytt utifrån det vi tror på. Tillsammans gör vi det omöjliga möjligt – att komma en bit på vägen till att bli superhjältar!

Pernilla Kans
Förstelärare
Skattkärrsskolan