Att förundras.

Nu när vi närmar oss slutet av året vill jag dela med mig av en estetisk upplevelse som jag tar med mig in i nästa år. I mitt förra inlägg skrev jag om NEÄL (Nätverket för estetiska ämnen i lärarutbildning) och deras konferens vid Karlstads universitet den 28-29 oktober. Jag lyfte Øvind Varkøj, professor i musikpedagogik vid Norges musikhögskola som talade om ”att bli berörd”. Han kopplade samman detta med att ”låta vara” som öppnar upp för det vi inte kan behärska och kontrollera. I https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning-och-utvarderingar/artiklar-om-forskning/professionell-kultur-vidgar-vyerna-i-forskolan beskrivs hur ”värdet av professionell kultur handlar om att erbjuda någonting annat, utöver det vanliga i förskolan”. Artikeln berör en kartläggning från Kulturrådet som beskriver vikten av estetiskt kompetens och hur det kan skapa ett mervärde. Slutligen vill jag också lyfta en av mina största inspiratörer professor Anne Bamford (2006) som i sin världsomspännande forskning The Wow Factor – Global research compendium on the impact of the arts in education trycker på vikten av en hög kvalitet i undervisning av de estetiska ämnena. Min slutsats av detta är att genom att erbjuda barn estetiska upplevelser av hög kvalitet möjliggör vi för ett lärande men också för ett sätt att beröras.
Den 7 december höll Musikhögskolan Ingesund tillsammans med dansare från Karlstads universitet sin årliga julkonsert i Arvika. Jag hade tidigare berättat för barnen på förskolan att jag skulle se konserten och att min dotter skulle medverka som dansare. Ett stycke som skulle framföras var ett medley ur filmen Frost. Ett av barnen sa med tydlig röst: ”Då tycker jag att du ska filma det och visa oss!” Så självklart gjorde jag ju det…
Tillbaka på förskolan efter att mitt uppdrag var slutfört riggade jag upp projektorn mot en vägg och samlade alla barn (21 stycken på vår avdelning). Jag funderade lite över hur de skulle ta till sig filmen, det var trångt vilket kan ge upphov till att det blir svårt att fokusera, dessutom var det här något nytt för barnen. Men oj, vilken estetisk upplevelse det blev! I och med att filmen projicerades på hela väggen och att både ljud och bild var mycket tillfredställande så kändes det som om vi var på plats i Arvika sporthall där konserten hölls. Men framförallt tror jag att mycket handlade om hur de estetiska uttrycksformerna framfördes. Att barnen fick uppleva livemusik från Ingesunds fantastiska blåsorkester och se underbara dansare från Karlstads universitet möjliggjorde för det som Bamford (2006) lyfter, hög kvalitet. Det tändes stjärnögon och förundran hos barnen, ja det var nästan en magisk upplevelse. Följande dag bad flera barn om att få se filmen igen så det gjorde vi. Samma förundran då men det gav också upphov till spontan dans av vårt yngsta barn (3 år) som rörde sina armar gracilt till den klassiska musiken. Jag ser det här som ett lärande ur olika aspekter, musikens värde, dansens värde, det digitala och det sociala. Men det möjliggör också för barnen att se sig själva i ett större perspektiv i och med att jag visar att det är mitt barn och hennes kompisar som dansar och spelar. Barnen är väldigt intresserade av att jag har ett barn, precis som att de själva är barn men att hon är ”stor”. Jag tänker att då se hur hon dansar kan skapa en röd tråd från vårt dansande på förskolan till dansandet på julkonserten i Arvika. Varför vi ska arbeta med dans och övriga estetiska uttrycksformer är något jag skrivit om i över fem år, det är ju det min blogg handlar om. Men framförallt vill jag återkomma och lyfta förundran som jag tror är oerhört viktigt att få uppleva, det öppnar upp för fantasin och ”gör” något med oss, enligt min mening är det livsviktigt då det ger oss möjlighet att tänka utanför ramarna, skänka tröst och uppfylla oss med glädje. Den estetiska upplevelsen blev snudd på magisk, något som passar såhär i juletider…