Det stora i det lilla (och det lilla i det stora).

Jag börjar det här blogginlägget med lite repetition av teoretiska utgångspunkter som jag lyft tidigare. Bamford (2006) visar i The Wow Factor – Global research compendium on the impact of the arts in education hur kvalitativ utbildning med estetiska uttrycksformer kan generera en utveckling av både individ och kollektiv. Det skulle kunna tolkas som ”alstrandet av en blommande självkänsla”. Eisner (2002) beskriver i The Arts and the Creation of Mind uttrycket ”slow down perception” som innebär att stanna upp, utforska och uppleva. I Fantasi och kreativitet i barndomen menar Vygotskij (1995) att fantasi är en förutsättning för hur vi skapar nya möjligheter till förändringar. Det tycker jag möjliggör för ett ”flow”, som jag tolkar är ett tillstånd av fullständig koncentration och medvetenhet där impulser följer efter varandra. Det i sin tur öppnar upp för ett utforskande, ett undersökande och en chans att låta tankar och känslor sjunka in och därmed skapa möjlighet till utveckling. Här tänker jag också att det går att applicera detta på det intrinsikala värdet, det vill säga det värde som ett ämne har i sig, utan att enbart fungera som ett verktyg för lärande i andra ämnen.

Hur har det gått med mitt dansprojekt såhär i slutet av terminen? En händelserik höst har gjort att jag kanske inte fått gått ”all in” på det vis som jag tänkt mig men jag har ändå försökt få till att någorlunda regelbundet låta olika gruppkonstellationer vara delaktiga i min danssaga. Dock har jag brottats med att känna mig otillräcklig, att saker inte hunnits med och att jag inte testat det här, och det där, och det här…

När jag nyligen föreläste på förskollärarprogrammet vid Karlstads universitet och efteråt medverkade i en workshop tillsammans med studenterna, hörde jag mig gång på gång säga ”blanda inte in för mycket, stanna upp och utforska, tänk att less is more”. Jag kom då på att detta även gäller mig själv! Lev som du lär, Maria!

För det handlar kanske om att se det stora i det lilla och tvärtom? När jag utvärderar dansen den här hösten så ser jag att de äldre barnen ”från förr”, som redan har vanan inne, har utmanats i fler olika musikval där de fått möjlighet att stretcha sitt undersökande av rörelser, dynamik och uttryck. De är nästan alltid entusiastiska inför danssagan och jag upplever en trygghet som speglas i deras självkänsla. Tryggheten har på sätt och vis också funnits i mig själv när jag dansar med de ”gamla” barnen, men den stora utmaningen har varit att väcka intresset hos övriga barn. Här vill jag särskilt lyfta två barn. Det ena har jag beskrivit tidigare, hen skulle ABSOLUT inte dansa med sjalar. Nu efterfrågas nästan dagligen danssagan (med sjalar), sist vi gjorde den strömmade lusten och förväntan ut genom alla kroppsdelar, även munnen då det tjoades och skrattades en hel del… ”Skicka bild till min mamma och pappa så att de kan se hur jag gör det!” Det gjorde jag såklart!

Men det som jag vill koppla mina teoretiska utgångspunkter till är ett annat barn som inte tidigare tagit så mycket plats, hållit sig lite för sig själv och varit ganska tystlåten. Jag såg dock redan vid första tillfället med danssagan en glimt av intresse, vilket gjorde att hen har fått delta många gånger. Senaste gången stannade jag upp (är ju själv med och dansar) och bara iakttog. Vilken utveckling, vilken hängivelse, vilket mod och framförallt vilken glädje! Att få undersöka (slow-down perception), att få utforska dansens värde i sig och att alstra en blommande självkänsla, det blir tydligt när jag möter barnets glittrande ögon i dansens virvlar…!

God Jul och Gott Nytt År!