Jag heter Maria Ripemo och är leg. förskollärare. Då jag även har en konstnärlig utbildning är jag intresserad av hur kompetens inom estetiska uttrycksformer kan sammanfogas med det pedagogiska arbetet i förskolan. Detta innebär för mig ett multimodalt sätt att…
Jag heter Maria Ripemo och är leg. förskollärare. Då jag även har en konstnärlig utbildning är jag intresserad av hur kompetens inom estetiska uttrycksformer kan sammanfogas med det pedagogiska arbetet i förskolan. Detta innebär för mig ett multimodalt sätt att främja kunskap genom estetiska lärprocesser. I min blogg kommer ni att få ta del av mina tankar och mitt arbete i förskolan.
Enligt Läroplan för förskolan, Lpfö 18, ska förskolan ”främja barnens förmåga att vara delaktiga och utöva inflytande över sin utbildning” (Skolverket, 2018, s. 16). Att skapa egna sånger ser jag som ett sätt att uppfylla detta mål. Jag har tidigare lyft vikten av att producera istället för att reproducera (upprepa) och att det då möjliggör för ett medskapande enligt vad Dahlberg, Moss och Pence (2009) beskriver i Kvalitet och meningsskapande: postmoderna perspektiv – exemplet förskolan. Återigen, att skapa egna sånger innebär inte bara att barnen är delaktiga och har inflytande, de för ju även utvecklingen framåt genom att med fantasin och kreativitetens hjälp hitta på något helt nytt. Lägg därtill språkutveckling, föreställningsförmåga, demokrati och såklart en stor portion glädje.
Det var dags att ta sig an boken Vips bakom stenarna av Oskar Jonsson (2021), årets bok i Lilla Bokbryggan och göra en sång (trodde jag). Efter att första delen av boken hade dansats så skulle de efterföljande scenerna få bli den första sången för i år. Dessa handlar kort om att näbbmusen Vips träffar ödlan Smyg och de leker tillsammans innan den otäcka nötskrikan kommer och TAR Smyg. Men Smyg tappar då svansen och kommer ”helskinnad” undan. Jag beslöt att dela barnen i två grupper och på något vis sammanföra de båda gruppernas idéer till en sång, det blev svårt skulle det visa sig. Första problemet uppstod på en gång då två av barnen som var med i den grupp som skulle gå ut (medan den andra gruppen skulle starta med sången), började gråta och tyckte att det var orättvist att inte de fick vara med. De blev innerligt lovade att de självfallet också skulle få vara delaktiga, men det fungerar inte att alla barn är med på en gång, vilket accepterades motvilligt.
I och med att barnen varit med om detta arbetssätt sedan en lång tid tillbaka visste de precis vad som förväntades och de var minst sagt entusiastiska. Dessa stunder skulle jag beskriva som smått kaosartade där mycket, väldigt mycket händer och där jag helt enkelt får hänga på. Som vanligt hade jag min gitarr, ett anteckningsblock, min Ipad (för att spela in idéer), en telefon för att dokumentera och den här gången fick även Vips rosa gitarr vara med (som barnen spelade på). Vad hände då? Ett barn satte genast igång och sjöng hela boken ända till slutet. Jag försökte avbryta lite försiktigt och säga att vi ju ska göra flera sånger, det blir en så lång sång annars. Hen struntade fullständigt i detta och ifrågasätter än idag varför vi inte sjöng ”allt”. Många barn levde sig in i scenerna, de hoppade på kuddar och lekte att de var i skogen, någon klättrade upp på en vägg (?!) och någon kröp längst in under en soffa (det är en grotta). Samtidigt fick jag skarpa instruktioner ” Skriver du upp, Maria? Ja, jag skriver allt jag kan! Allting? Skriver du allt?! Ja, jag spelar ju dessutom in era förslag på Ipadden”. Ett barn sa till ett annat barn som satt tillbakalutad i en saccosäck: ”Får du ingen bra idé? Aha, du måste tänka lite.” Plötsligt började ett barn som inte brukar vilja vara så delaktig att sjunga med hög, klar röst, sorlet avtog runtomkring och jag blev alldeles varm inombords. Det blev jag också när ett annat barn spelade ”rockigt” på den rosa gitarren och tillsammans började vi ”growla” (en sångteknik som bland annat används inom metalmusik) till Nötskrikan kommer som nu började ta form. Vid ett tillfälle när jag avslutat sa ett barn missnöjt ”Åh, vad tråkigt att vi gjorde så lite!” Jag svarade då att detta ju bara var en del i arbetet, vi har inspelning och annat kvar. Hen nöjde sig med ett snett leende…
Efter att ha samlat ihop allt material satt jag sedan på ”min kammare” och försökte få ihop allt till en sång men hur jag än försökte lyckades jag inte. Det var ju så mycket ord, meningar, melodier, rytmik och stämningar. Dessutom tyckte jag mig se formen av två olika skeenden, ett när Vips och Smyg leker och spelar fotboll med ett lingon (lingonboll) och ett då nötskrikan kommer. Jag presenterade idén om två olika sånger för barnen och de godkände den. Vi sjöng och vi sjöng och vi sjöng innan det blev dags att gå in i ”studion” för inspelning. Vid det här laget är barnen som sagt var mycket vana vid den här processen och vi fick efter några omtagningar till ett tillfredsställande resultat. Även här var barnen högst delaktiga och kom med åsikter som jag försökte tillgodose. Sångerna blev alltså Lingonboll och Nötskrikan kommer. Jag inser att jag behöver förbättra mina digitala verktyg när det gäller ljudkvalitén men själva känslan går inte att väja för, den står alla underbara barn för!
