Less is more

Bendroth Karlsson (2019) beskriver i Barns möte med konst att det är viktigt att betraktandet får ta tid, då det ger möjlighet för barnen att upptäcka detaljer. Även Eisner (2002) menar i The Arts and Creation of Mind att det är av intresse att stanna upp, utforska och uppleva. Han kallar detta för ”Slow down perception”. Tillbaka till Bendroth Karlsson (1998) som i Bildskapande i förskola och skola lyfter ett pedagogiskt dilemma som innebär att viljan att lära barnen så mycket som möjligt riskerar att resultera i ytinlärning istället för att gå djupare in i ett ämne. Författaren menar att det finns en stress hos många pedagoger att få in så mycket som möjligt i utbildningen. I de estetiska ämnena finns även en press på att kombinera det med något annat, det vill säga att den estetiska uttrycksformen används som ett verktyg för att lära om ett annat ämne (Bendroth Karlsson, 1998).
Om vi stannar upp och begrundar dessa resonemang, vilka tankar väcks då? När jag ska koppla detta till mitt arbete på förskolan så innebär det för mig att jag ser en likhet i titeln till det här inlägget – ”less is more”. Jag menar att vi kanske måste fundera lite över hur vi ser på vår undervisning. Jag upplever ibland det som Bendroth Karlsson (1998) lyfter som en stress att ”trycka in” så mycket som möjligt, vilket ofta kan bli en aning spretigt, i synnerhet när det gäller arbetet med estetiska lärprocesser. Att få hålla på med en sak länge, att utforska, prova nya infallsvinklar, att låta tankar och känslor få sjunka in tycker jag ger upphov till utveckling. Det möjliggör ett ”flow”, ett tillstånd som jag tolkar är då fullständig koncentration och medvetenhet skapas och där impulser följer efter varandra. Det i sin tur ger upphov till nya idéer som är sprungna ur fantasi och kreativitet, och detta är en förutsättning för innovativa uppfinningar som medför utveckling för oss och vårt samhälle.
Så, det jag vill lyfta i det här inlägget är vikten av att i viss mån begränsa, eller kanske bättre uttryckt, fokusera på någon aktivitet som faktiskt får ta tid. Det betyder för mig möjligheter att tillvarata barnens tankar och uttryck och det möjliggör också en chans att skapa trygghet som gör att jag och barnen inte behöver skifta fokus. Slutligen tänker jag också att det är något vi kanske bör reflektera över i dagens samhälle där jag upplever en ökad stress. Jag måste dock erkänna att jag själv får försöka ignorera min egen stress när barnen återigen vill sjunga ”Fåglarna”, ”Fjäril” och inte att förglömma, ”Pannkaka Ost”. Kanske känner jag en viss genans av att traggla dessa sånger och vill vidare, framåt mot nya mål, men barnen älskar dem ju! På sistone har jag tillsammans med barnen börjat förändra, byta ut ord och utveckla sångerna så att de kan anpassas efter olika situationer. Genom att skapa en miljö där barnen känner sig trygga och vet att de i lugn och ro får utforska sångskapandet, ges utrymme för spontana idéer som vi gemensamt kan bygga vidare på. Det är det här jag vill stanna upp vid och lyfta, less is more…