Nä, nu blir det drama! (Yes!)

I introduktionen till den här bloggen beskriver jag kort min bakgrund, något jag vid olika tillfällen har återkommit till. Nu är det dock ett tag sedan så jag tyckte det var dags att ”damma av” den igen. Innan jag utbildade mig till förskollärare så ägnade jag mig åt ett annat område, nämligen teater. Jag utbildade mig till skådespelare i Köpenhamn och London, och satsade en tid på att arbeta med detta. Jag flyttade hem till Sverige och bosatte mig i Stockholm där jag kombinerade teatern med att vikariera på olika förskolor. Åren gick, barn föddes (mina egna alltså), flyttlasset gick, förskollärarutbildningen genomfördes och här står jag nu idag, i Karlstad som musicerande förskollärare och ”bloggare” på Pedagog Värmland där jag fokuserar på mitt arbete med estetiska uttrycksformer i förskolan.

Så, med detta sagt vill jag återvända till att lyfta drama, det jag en gång brann så mycket för och fortfarande gör. I mitt examensarbete Spelar drama någon roll? Om betydelsen av drama för de yngsta barnen i förskolan ger jag exempel på hur Vygotskij (1995) i Fantasi och kreativitet i barndomen menar att fantasi och kreativitet är en förutsättning för att skapa förändring. Detta är också något som Bamford (2006) i The Wow Factor – Global research compendium on the impact of the arts in education belyser genom att visa på sambandet mellan fantasi/kreativitet och vikten av att i dagens samhälle uppfinna nya lösningar, både när det gäller materiella ting men också i skapandet av sociala strukturer. I mitt examensarbete genomförde jag en undersökning i form av aktionsforskning där jag använde mig av olika dramasituationer med barn i åldern 1–3 år. I dessa ”förvandlades” olika ting med hjälp av fantasi. Samtidigt såg jag att det också gav impulser till en vidare kommunikation. Genom att använda drama som estetisk uttrycksform i undervisning ges möjligheter till flerdimensionella perspektiv som därmed kan generera utveckling.

Vygotskyj (1995) lyfter att det är ett faktum att vuxna har mer fantasi än barn vilket har att göra med att vuxna levt längre och därmed hunnit införskaffa sig mer upplevelser och erfarenheter. Det här resonemanget vill jag koppla samman med vad Hovik (2014) beskriver i De Røde Skoene – et kunstnerisk og teoretisk forskningsprosjekt om teater för de aller minste där hon menar att vi som vuxna i all välmening och kanske pga. en viss rädsla ibland/(ofta ?) vill styra barnens agerande i dramasammanhang. Men att låta barnen vara aktiva deltagare hävdar Hovik (2014) handlar bl.a. om demokrati.

Som pedagog har jag möjlighet att skapa situationer som kan stimulera barnens fantasi samtidigt som jag också måste vara beredd på att följa, stötta och uppmuntra deras egna initiativ. Det kan låta väldigt mycket när barnen med full kraft utforskar ”surheten” hos en groda, sätter sig in med hela kroppen i hur det känns när farliga fåglar gör illa en liten larv, eller när fleecetröjan som försvunnit kommer fram…Men jag tycker att barnen ska känna trygghet i att utveckla det dramatiska, tankarna, känslorna och impulserna eftersom de ger tillgång till fler dimensioner, innovationer och förändringar. Om jag som pedagog kan ”föregå med gott exempel” genom att faktiskt visa att en får göra tokiga, annorlunda, roliga, ljudliga, dramatiska saker som kanske inte alltid betyder något men som förhoppningsvis skapar en trygg och nyfiken atmosfär så tror jag, och där tar jag även stöd i den forskning jag visat ovan, att barnens utveckling gynnas. Dessutom ser jag hur självkänslan växer. Jag ser det när barnen rynkar ihop ansiktena, gör ”sura” röster, flaxar och hoppar i en exalterad förskräckelse eller tar ut svängarna i ett ”Sankta Lucia” (röst och kroppsposition i en sann operaanda). Själv kan jag ju såklart inte låta bli att hänga på, ”toka till mig”, överdriva, använda min röst och min kropp till att förstärka/gestalta och dramatisera. Jag har noterat att de barn som jag har följt sedan de började på förskolan (vid ungefär 1 års ålder) vid det här laget är vana vid mitt agerande och därför också gärna är delaktiga. Dock kan jag ibland ana ett visst blasé uttryck hos barnen (”ja, ja, nu är hon igång igen…”), ibland ignoreras jag totalt och det händer att de spänner ögonen i mig och med arg röst utbrister: ”Tyst, Maria!”

Här följer tre sånger ur ”arkivet” som jag tycker utstrålar dramatik.