Sång, dans och tack till barnen!

I Läroplan för förskolan, Lpfö 18 finns ett mål som innebär att ”främja barnens förmåga att vara delaktiga och utöva inflytande över sin utbildning” (Skolverket, 2018, s. 16). Detta har jag diskuterat ett flertal gånger och det är något som jag ständigt har med mig i mitt arbete.

Jag har även lyft Bamfords (2006) The Wow Factor – Global research compendium on the impact of the arts in education, en världsomspännande forskning som visar sambandet mellan att både använda estetiska uttrycksformer som metod och som ett värde i sig, och hur detta ger en undervisning av hög kvalitet. I mitt arbete får jag ofta uppleva att ”något händer” med barnen. Att våga sjunga och finna lusten i det, att dansa och sjunga tillsammans, att leva sig in i dramatiska scener (känna medkänsla), att förundras, att koppla samman olika situationer – se samband, att kunna se sig själv i större sammanhang, innebär för mig en växande självkänsla som utvecklar oss som människor! (Hämtat ur inlägg Varför? Därför!).

Så, om jag nu binder samman dessa två teoretiska utgångspunkter med den senaste tiden på förskolan och samtidigt gör något slags avslut på år 2021, vad blir det då? Ja, det blir ingen summering utan snarare ett ”här och nu” inlägg. På grund av en del yttre omständigheter pausade vi arbetet med ”Kurran och Pigan” och återkommer till det nästa år. December har istället kommit att handla mycket om jul och framförallt lucia (kanske inte så oväntat…). Som det har sjungits luciasånger! På min förskola har vi en rejäl trappa som vi går nerför för att exempelvis gå och äta. För att det inte ska bli för ”bullrigt” när vi går med alla 21 barn så ”skrider” vi ner. Och när en skrider ner bara måste det sjungas ”Sankta Lucia” såklart! Detta har vi fortsatt med långt efter att lucia passerat. Till en början tyckte övriga barn och vuxna på förskolan att det var roligt, nu uppfattar jag möjligen en liten gnutta av trötthet på vårt ”lussande”. Men faktum är att denna trappa inbjuder så starkt till ”skridandet”. Undrar om det fortfarande är samma sak i maj eller om vi bytt repertoar? Något annat som barnen också tycker är väldigt roligt och ber om är att jag ska sjunga med ”den roliga rösten”, d.v.s operaröst vid strofen ”Sanktaaaaaaa Luciiiaaaa!”. Det gör jag såklart, barnens vilja är min lag…Under december har vi haft en kalender där barnen har fått öppna en ny lucka varje dag och där varje lucka har inneburit någon typ av aktivitet, exempelvis en lek, rim eller ett uppdrag. En utav de sista luckornas innehåll var ”sjunga med Maria”. När vi dragit igenom alla luciasånger frågade jag ifall barnen ville sjunga gamla sånger. Ja! utropade barnen och kom sedan med förslag. Picknick! Fåglarna! Växer! Svalkvatten! Sura Grodan! Barnen levde sig in, och där och då upplevde jag en stor glädje och samhörighet som jag kopplar samman med vad jag skrivit i stycket om Bamford ovan.

De sista timmarna innan jag gick på semester ”stängde” jag in mig med några av de barn som jag följt sedan de började på förskolan och så drog vi igång ett rejält danspass. Repertoaren bjöd på Dame to Casita (Alien dance video, finns på Youtube), The Robots med Kraftwerk, The Fox (What does the fox say?) med Ylvis och Gang Nam style med PSY. Vi gav järnet minst sagt, jag så mycket att min ena hand råkade fara in i en dansande 3-årings huvud. ”Å, förlåt, förlåt, förlåt! sa jag” men barnet svarade bara vant ”det gör inget, Maria”. Sekunden senare råkade jag dansa in i en 4-åring som tålmodigt reste sig upp och dansade vidare (samma barn sa senare till sin vårdnadshavare ”Maria ville inte dansa mer men det ville jag.”) Dansen fortsatte tills min kollega skrattande kikade in genom dörren och berättade att det var dags för mellanmål. Kort därefter tog jag jullov och alldeles varm på både utsidan och insidan lämnade jag förskolan med ett stort leende. Tack alla barn, det är ni som gång på gång ger mig så mycket glädje och inspiration till att fortsätta mitt arbete med estetiska lärprocesser! Gott Nytt År!