Jag heter Maria Ripemo och är leg. förskollärare. Då jag även har en konstnärlig utbildning är jag intresserad av hur kompetens inom estetiska uttrycksformer kan sammanfogas med det pedagogiska arbetet i förskolan. Detta innebär för mig ett multimodalt sätt att…
Jag heter Maria Ripemo och är leg. förskollärare. Då jag även har en konstnärlig utbildning är jag intresserad av hur kompetens inom estetiska uttrycksformer kan sammanfogas med det pedagogiska arbetet i förskolan. Detta innebär för mig ett multimodalt sätt att främja kunskap genom estetiska lärprocesser. I min blogg kommer ni att få ta del av mina tankar och mitt arbete i förskolan. Jag föreläser även om mitt arbete på förskollärarutbildningen vid Karlstads universitet.
I föregående inlägg beskrev jag hur matematik blev en del av estetiska lärprocesser, den här gången sätts naturvetenskap i fokus. Under arbetet med berättelsen om ”Kurran” följde vi vad som hände i naturen, dels genom att reflektera över bilderna i boken (som utspelar sig i skogen) men också genom att vara ute i förskolans närmiljö. Hur förändras löven under olika årstider? Hur ser olika blommor ut? Vad finns det för olika träd etc.? På förskolan är vi ute mycket (och i alla väder) vilket ger en naturlig möjlighet att undersöka djur och natur. I Läroplan för förskolan, Lpfö 98 (Skolverket, 2019) står det att varje barn på förskolan ska ges möjlighet att genom olika sätt uttrycka sig och kommunicera om naturvetenskap som då även inbegriper ett lärande om växter, djur och olika kretslopp i naturen. Återigen vill jag lyfta hur de estetiska uttrycksformerna kan användas som en metod (instrumentellt) för att lära sig om något annat ämne (naturvetenskap). Samtidigt vill jag även betona hur det intrinsikala, värdet i sig får en naturlig del i processen och vad det gör med barnens utveckling. Tillbaka till ”Kurran” där det nu blivit dags för slutet på berättelsen…
En dag var ”Dodo” försvunnen och ”Kurran” och ”Pigan” kunde inte hitta honom alls. Plötsligt fick de syn på något konstigt som hängde i taket… Det var ”Dodo” som blivit en puppa! Han hängde där, och som ett barn sa: ”Tittar ut! Dodo tittar ut!” Sången fick kort och gott heta ”Tittar ut”:
”Tittar ut. Tittar ut. Ur puppan tittar Dodo ut!”
Detta väckte en hel del funderingar och så en dag då mina kollegor gestaltade ”Kurran” och ”Pigan” hände någonting med puppan! Den sprack och ur den kom en fjäril! ”Dodo blev en fjäril! Med vingar! Såhär!”, skrek barnen. ”Fjäril” blev sången:
”Dodo blev en fjäril! Såhär! Såhär!
Dodo flyger med vingar. En fjäril, en fjäril, en fjäril, såhär!”
I gestaltningen om hur ”Dodo” blev en fjäril användes en figur gjord av bl.a. en toarulle. För att än mer använda naturen och ge barnen ytterligare en dimension klädde jag ut mig själv som ”Dodo” och dansade ut på förskolegården spelande sången (bild nedan). Att få tillgång till olika estetiska uttryck menar jag förstärker och möjliggör för ett multimodalt lärande. Vi får heller inte glömma det digitala som i det här fallet handlar om när vi spelar in sångerna. Under inspelningen av ”Fjäril” uppstod ett ”magic moment” som jag snart ska beskriva…När sångerna spelas in med barnen vet en aldrig hur de ska bli, ganska ofta tystnar många barn och min röst blir mest framträdande. Dock är syftet också att texten och melodin ska bli tydlig så att vårdnadshavare och andra (bloggläsare?) ska kunna ta del av dom. Westin (2020) tar i Estetiska uttrycksformer i teori och praktik – bild-, drama- och musikdidaktik av Ehrlin (Red.) (2020) upp hur det kanske kan uppfattas som att små barn inte lyssnar vid musikutövning men att de behöver längre tid för reflektion för att kunna ta till sig sången. Ofta kommer det fram vid ett senare tillfälle. Westin (2020) menar också att det för det mesta är den vuxna som sjunger för barn under tre år. Där är jag av delad mening då jag under de senaste åren både varit med om att det mest är jag som sjunger, men jag upplever även att de yngsta barnen försöker sjunga med. Ibland kanske de ”mimar” orden eller sjunger mycket tyst men det finns en vilja att sjunga!
Nåväl, när vi skulle spela in ”Fjäril”, som kanske kan upplevas som lite svår hände ”det magiska”, ett barn som nyss fyllt tre tog i för fullt och sjöng med stor inlevelse! Glädjen, både under och efter inspelningen var fullständig! Barnet ”strålade”, visade med hela ansiktet, kroppen och sättet att uttrycka sig hur otroligt stolt hen var! Det är här jag vill lyfta hur detta för mig är det intrinsikala värdet. I inlägget ”Plötsligt händer det!” hänvisar jag till Bamford (2006) som i The Wow Factor – Global research compendium on the impact of the arts in education visar hur utbildning med estetiska uttrycksformer genererar en utveckling av både individ och kollektiv. Detta skulle exempelvis kunna tolkas som ”alstrandet av en blomstrande självkänsla”. Det var precis det här som skedde med den här nyss fyllda tre-åringen!
