Jag heter Maria Ripemo och är leg. förskollärare. Då jag även har en konstnärlig utbildning är jag intresserad av hur kompetens inom estetiska uttrycksformer kan sammanfogas med det pedagogiska arbetet i förskolan. Detta innebär för mig ett multimodalt sätt att…
Jag heter Maria Ripemo och är leg. förskollärare. Då jag även har en konstnärlig utbildning är jag intresserad av hur kompetens inom estetiska uttrycksformer kan sammanfogas med det pedagogiska arbetet i förskolan. Detta innebär för mig ett multimodalt sätt att främja kunskap genom estetiska lärprocesser. I min blogg kommer ni att få ta del av mina tankar och mitt arbete i förskolan. Jag föreläser även om mitt arbete på förskollärarutbildningen vid Karlstads universitet.
Bamford (2006) visar i sin forskning The Wow Factor – Global research compendium on the impact of the arts in education hur arbete med estetiska uttrycksformer förbättrar och ger fördelar även i andra ämnen. Min syn på detta genomsyrar hela mitt arbete där jag försöker påvisa hur estetiska lärprocesser både blir en metod (intrumentellt) och ett mål i sig (intrinsikala värdet). I det här inlägget kommer jag att fokusera på metoddelen och i detta fall används framförallt musik (men också dans) som ett redskap för att lära sig matematik. I Läroplan för förskolan, Lpfö 98 (Skolverket, 2018) beskrivs hur lärandet på förskolan ska inkludera bl. a kunskap om matematiska begrepp, antal, tal, ordning och mängder. Dessutom är även mätning och förändring en del av den matematiska undervisningen. För att än mer precisera och använda matematiska termer vill jag använda mig av de fem grundprinciperna som skapades av forskarna Gelman och Gallistel (1978). Dessa är ett-till-ettprincipen (att ett föremål får bilda par med ett annat), principen om talens stabila ordning (att vid räkning av tal följa en konsekvent ordningsföljd, ex 1, 2, 3, etc.), antalsprincipen (det tal en slutar räkna på är antalet), abstraktionsprincipen (föremål räknas på samma sätt oavsett hur de ser ut) och principen om godtycklig ordning (det spelar ingen roll var en börjar räkna, det blir ändå samma antal).
Utifrån boken om ”Kurran” och vad som hände härnäst med larven ”Dodo” (som ju var skadad av fåglarna) gjorde vi en gestaltning där ”Dodo” äter löv och sedan BAJSAR! Detta var såklart oerhört intressant och en del av boken som gav upphov till stor förtjusning. Men innan jag går över till ”bajsandet” gör jag en instickare om löven. Barnen hade nämligen plockat höstlöv från marken som vi tagit in och satt fast på papper. Jag satt på trumman och trummade lite då ett barn plötsligt formulerade ”löven, löven, löven, på bilden från skogen”. Det blev ”Lövsången”. Denna gång fick gitarren utebli och arrangemanget bestod istället av trumma.
Nåväl, ”Dodo” åt löv och bajsade sedan ut tio bajskorvar (flörtkulor) som barnen ”ordnade” med. Vi räknade (det blev samma antal oavsett var vi började räkna – principen om godtycklig ordning), jämförde storlekarna på bajskorvarna (som var samma antal trots att de såg olika ut – abstraktionsprincipen) och delade upp dom på olika sätt. I Sortering och klassificering beskriver Forsbäck (2006) hur sortering, som ingår i den matematiska undervisningen, är en del av vardagen hos barn. ”Dodos” bajskorvar sorterades och klassificerades (stora och små). De lades på rad och räknades. Resultatet blev ”Dodos matematiksång”:
10 i rad, Dodo har bajsat! Ja, 10 i rad, Dodo har bajsat!”
När vi sjunger denna räknar barnen på fingrarna (ett-till ettprincipen, principen om talens stabila ordning och antalsprincipen). De visar också med armarna skillnaden på ”stor” och ”liten”. Sången går i ett ganska högt tempo så det brukar bli ”ösigt” när vi sjunger den!
Nästa matematiksång handlar om förändring och att mäta. Detta blev tydligt i och med att ”Dodo” började att växa (visas tydligt i boken). Sången om detta fick kort och gott heta ”Växa”:
”Växer, växer, växer, blir lång.
Växer, växer, växer blir lång, i en sång!”
Medan vi sjunger denna sång rör vi oss som om vi växer, från att sitta ner till att resa oss upp och bli ”långa”. Här tänker jag att dansen blir en naturlig uttrycksform i och med att vi gestaltar en rörelse. Det går att vidareutveckla denna genom att använda sig av dansens byggstenar kropp, rum, tid, kraft och relation. Det kan då också gå att koppla samman med matematiken genom exempelvis kropp (visar med kroppen hur vi växer, förändras), tid (växa olika snabbt), rum (vilken riktning vi växer åt), kraft (skillnader i intensitet) samt relation (hur påverkar vi varandra om exempelvis någon växer fort och någon långsamt?).
