Jag heter Maria Ripemo och är leg. förskollärare. Då jag även har en konstnärlig utbildning är jag intresserad av hur kompetens inom estetiska uttrycksformer kan sammanfogas med det pedagogiska arbetet i förskolan. Detta innebär för mig ett multimodalt sätt att…
Jag heter Maria Ripemo och är leg. förskollärare. Då jag även har en konstnärlig utbildning är jag intresserad av hur kompetens inom estetiska uttrycksformer kan sammanfogas med det pedagogiska arbetet i förskolan. Detta innebär för mig ett multimodalt sätt att främja kunskap genom estetiska lärprocesser. I min blogg kommer ni att få ta del av mina tankar och mitt arbete i förskolan.
I Läroplan för förskolan (Skolverket, 2018) beskrivs under mål beträffande Normer och värden att förskolan ska arbeta med etiska dilemman samt utveckla barns förmåga till empati (leva sig in i andra människors situationer). Värdegrundsarbete är en mycket viktig del och genom att skapa möjligheter redan för våra yngsta barn att få leva sig in i olika situationer kan vi förhoppningsvis lägga grund för öppenhet och solidaritet med andra.
I början av den här bloggen beskrev jag hur jag tröttnat på min roll som ”pedagogen med gitarren” som sjöng ”Krokodilen i bilen”. Jag förringar inte den typen av sånger och jag använder själv mycket glädje och ”dur” i mitt arbete med estetiska lärprocesser. Dock vill jag ge barnen ”moll” också, d v s att det kan vara sorgligt, bekymmersamt, argt eller någon annan känsla/tanke som berör på ett annat sätt. Genom att visa med mimik, kroppsspråk och drama förstärks det som förmedlas i ord och sånger. I vårt projekt fick ”Dim” känna sig ensam. Vi backade historien lite och dramatiserade scener ur boken innan ”Dim” hade träffat de andra figurerna. I gestaltningen av detta gjorde ”Dim” entré lite försiktigt, suckade, såg ledsen ut och upprepade ”ensam” ett flertal gånger. ”Dim” fortsatte med att säga ”alone” och ”solo”, de engelska och spanska orden för ensam. Efter ett tag smög jag in med gitarren och sjöng ”Solo”:
”Ensam, solo, ensam, solo. Alone, alone, alone.”
Den här sången skrev jag i moll, resultatet finns som QR-kod nedan. Oj,oj, vilka reaktioner vi fick av barnen! Deras ansiktsuttryck sa allt! En två-åring upprepade hela dagen orden och visade med kroppen hur ”ledsamt” det var. Barnen ställde frågor och ville gärna prata om ”Dim”, de visade att de blev berörda. Vi samtalade om hur det kändes för ”Dim” och barnen levde sig in i sången. Jag har i ett tidigare inlägg (Känslor blir ord som blir en sång) beskrivit hur jag försökt nå fram till det intrinsikala värdet. Jag tolkade det då som att det kan vara känslor, uttryck, upplevelser, erfarenheter, individuell och kollektiv utveckling. Genom att lyfta, undersöka och utforska detta möjliggörs måhända ett meningsskapande som jag skulle vilja likna vid det intrinsikala värdet. De estetiska uttrycken blir alltså ett mål i sig.
Samtidigt blev sången också ett medel för barnens språkutveckling och i det här fallet engelska. För ett barn (ca 3 år), som ”väntat” lite med att börja prata, lossnade orden och meningarna i en rasande fart under vårt projekt. Hen upptäckte glädjen i att sjunga och sjöng med en mycket stark röst varenda sång. ”Jag KAN sjunga!” utbrast hen många gånger med ett glädjestrålande ansiktsuttryck. Med sången ”Solo” klämde hen i med ordet ”alone” på ett härligt sätt nämligen med en näst intill perfekt brittisk engelsk accent, fantastiskt! Återigen har musiken gett språkutvecklingen en puff framåt som jag tidigare beskrivit. I nästa blogginlägg summerar jag projektet med ”Lilla Bokbryggan”, sista sången utifrån boken berättas och nya spännande saker händer i estetiska lärprocesser med de yngsta barnen på förskolan…
