Jag heter Maria Ripemo och är leg. förskollärare. Då jag även har en konstnärlig utbildning är jag intresserad av hur kompetens inom estetiska uttrycksformer kan sammanfogas med det pedagogiska arbetet i förskolan. Detta innebär för mig ett multimodalt sätt att…
Jag heter Maria Ripemo och är leg. förskollärare. Då jag även har en konstnärlig utbildning är jag intresserad av hur kompetens inom estetiska uttrycksformer kan sammanfogas med det pedagogiska arbetet i förskolan. Detta innebär för mig ett multimodalt sätt att främja kunskap genom estetiska lärprocesser. I min blogg kommer ni att få ta del av mina tankar och mitt arbete i förskolan.
Rubriken till det här inlägget är titeln på mitt examensarbete och med detta vill jag delge mina tankar och mitt arbete med drama. Mitt examensarbete handlar kort om hur en kan arbeta med drama med de yngsta barnen samt betydelsen av detta. Det är viktigt för mig att belysa och sammanfoga praktik med teori. Detta har jag tidigare lyft genom exempelvis Bamfords (2006) The Wow Factor – Global research compendium on the impact of the arts in education, Roos (2014) Drama och teater som estetiska lärprocesser (i antologin Konst och lärande: Essäer om estetiska lärprocesser) och Den kulturella hjärnan (http://www.kulturellahjarnan.se). Olika forskare är eniga om de estetiska uttrycksformernas betydelse för utveckling och lärande. Jag har även nämnt Suzanne Ostens uppsättning Babydrama på Unga Klara 2006 som i sin tur varit en inspiration för Lise Hoviks (2014) De Røde Skoene – et kunstnerisk og teoretisk forskningsprosjekt om teater för de aller minste. I denna doktorsavhandling undersöks hur en kan utveckla sättet att arbeta med drama för de yngsta barnen samt vilken kunskap som inbringas. Under arbetet med mitt examensarbete studerade jag detta ingående och tillsammans med min kunskap som pedagog och skådespelare la det grunden för arbetet med drama med de yngsta barnen på förskolan. Vikten av att lyssna, vara inkännande, imitera och att hålla det ”enkelt ”vid gestaltningar och dramatiseringar är något som jag genom egen erfarenhet vet fungerar.
Vår första dramatisering var en introduktion av figuren ”Dim” och hens möte med figuren ”Lummer”. Vi bestämde att ”Dim” skulle prata svenska och ”Lummer” spanska (då ett av barnen var spansktalande). Vi ville inte ha alltför många ord utan valde ut ”hej”, ”hola” och ”kompis”, ”amigo”. Att vi valde just dessa ord var för att hälsningsord är ett första steg i en kommunikation och kompis är en del i ett värdegrundsarbete.
Jag satt med barnen och min ena kollega iklädde sig rollen som ”Dim”. Hon smög in och satte sig på golvet, suckade litegrann. Efter en liten stund gjorde min andra kollega entré som ”Lummer”. Tillsammans upprepade de ”hej”, ”hola”, ”kompis” och ”amigo”, samtidigt som de kastade en boll till varandra. Scenen avslutades med att jag sjöng en sång jag skrivit:
”Hej, hola, hola, hej! Amigo är kompis, kompis, amigo!
Hola amigo, hej kompis, hola amigo, hej kompis!”
Gestaltandet gjordes utifrån kunskapen om agerande för yngre barn. Genom interkulturellt förhållningssätt i samverkan med de estetiska uttrycksformerna, kommunicerade karaktärerna med varandra trots olika språk. Under hela gestaltningen satt barnen stilla och ”tog in”, vilket är fantastiskt att se då en får tänka att det rör sig om barn vissa så små som 1 år. Att detta absorberande skulle bestå och utvecklas var något som vi skulle få se mer av i det fortsatta arbetet. Barnen lärde sig snabbt de olika orden och vi använde dessa kontinuerligt. De barn som lärt sig prata kunde ofta utbrista ”Hola amigo!” medan de yngre barnen gjorde ljud och försökte forma orden. Samtidigt fick deras rörelser och uttryck symbolisera upplevelsen, detta blev framförallt tydligt när vi sjöng sången. I nästa inlägg introduceras en ny karaktär…
