Hallå där, Cecilia von Schedvin…

…utbildningsansvarig på Bris, som arbetar nära förskolor över hela landet med frågor om barns rättigheter och svåra samtal. Efter att ha deltagit i ett panelsamtal om barnrättsperspektiv på Forum lärande 2025 återvänder hon i februari till Karlstads universitet för att möta lärarutbildare och programledningen för förskollärarprogrammet.

Vad ville du framför allt förmedla till deltagarna på Forum lärande 2025?

– För mig handlar barnrättsperspektivet om att se bakom orden: trygghet, delaktighet och skydd är inte abstrakta begrepp, utan något barn behöver uppleva varje dag. När vi på Bris hör barn säga ”jag orkar inte mer” för att ett barn känner sig osynlig eller värdelös, då vet vi att vi som samhälle har brustit. Därför måste vi som vuxna våga lyssna på riktigt, även när det är obekvämt.

Hur märks ett barnrättsperspektiv i förskolans vardag?

– Det betyder att barnets röst får plats i vardagen, att vi frågar och lyssnar innan vi bestämmer, och att vi ser barn som kompetenta individer med egna behov och känslor. Det handlar också om att skapa miljöer där olikheter är en styrka, där anpassningar inte är ”något vi måste göra” utan att det faktiskt är en rättighet, för att kunna utvecklas på allra bästa sätt. Barnrättsperspektivet är när vi låter barn påverka sin dag, när vi tar deras upplevelser på allvar och när vi bygger relationer som gör det möjligt att tala om det som är svårt.

Vad berättar barn för Bris om sina erfarenheter från förskolan?

– Många barn får vänta allt för länge på att få hjälp, eller rätt och tillräcklig hjälp. Att många växer upp med utsatthet i familjen och själva undrar varför ingen gjorde något. I samtal till Bris finns det en del barn som ser en koppling mellan den utsatthet de befunnit sig i vid mycket låg ålder och hur de mår idag.  

Varför är det så svårt för vuxna att prata med barn om jobbiga saker?

– Det kan vara svårt för att vi är rädda att göra fel, att säga något som förvärrar situationen. Det som hjälper är att våga stanna kvar, att visa att vi orkar lyssna. Att säga ”jag hör att det är jobbigt, jag finns här” är ofta viktigare än att ha alla svar. Och att förstå att tystnad inte är farlig, för ibland behöver barnet tid innan orden kommer.

Ni på Bris har tagit fram utbildningen Svåra samtal med vårdnadshavare, som riktar sig till förskolepersonal. Varför behövdes den?

– Bris har länge sett att pedagoger ofta känner osäkerhet inför samtal med vårdnadshavare om känsliga frågor, till exempel oro för ett barns mående eller misstanke om utsatthet. Utbildningen Svåra samtal med vårdnadshavare utvecklades som ett nästa steg efter rapporten Se mig, som bygger på barns berättelser och intervjuer med professionella. Rapporten visade att de yngsta barnens behov ofta hamnar i skymundan, trots att utsatthet kan börja tidigt och få stora konsekvenser. För att bättre tillgodose barnets bästa behöver pedagoger känna sig trygga i att ta svåra samtal även med vuxna runt barnet. Utbildningen ger verktyg för att förstå olika perspektiv, kommunicera respektfullt och tydligt, bygga tillit och våga stå kvar i känsliga situationer. Målet är att stärka pedagogers förmåga att föra öppna dialoger och alltid utgå från barnets rättigheter.

Vad är viktigast att tänka på när barnets, pedagogens och vårdnadshavarens perspektiv ska rymmas i samma samtal?

– Det viktigaste är att barnets perspektiv inte försvinner. Det är lätt att vuxnas röster tar över, men barnets rätt till delaktighet gäller även när samtalet är svårt. Det handlar om att vara tydlig med syftet, att skapa trygghet och att visa respekt för alla parter. Transparens är avgörande och att förklara vad som händer och varför. Och att våga ställa frågor som öppnar upp, inte stänger ner.

I februari ska du träffa lärarutbildare och programledningen för förskollärarprogrammet. Vad hoppas du bidra med?

– Vi hoppas kunna bidra med perspektiv på barns rättigheter och hur vi kan omsätta dem i praktiken. Att ge konkreta exempel från våra samtal med barn, visa vilka utmaningar barn själva beskriver, och diskutera hur vi kan rusta blivande förskollärare för att möta dessa behov.

Text: Linnéa Andersson, Karlstads universitet