Här kan du läsa alla artiklar som är publicerade på den här webbplatsen.
”Jag kände ett växande behov av att fördjupa mig i didaktiska frågor som rörde min egen undervisning och studenternas lärande. Att börja forska blev ett sätt att få möjlighet att stanna upp, reflektera och utveckla min förståelse för hur matematikundervisning kan utformas och upplevas”, berättar Maria Fahlgren, docent i matematikens didaktik vid Karlstads universitet.

Vägen till läraryrket gick inte spikrakt för Maria Fahlgren. Efter en praktisk-pedagogisk utbildning (PPU) tog hon sin gymnasielärarexamen i matematik och kemi och arbetade en tid både som högstadielärare och komvuxlärare i matematik. Men redan efter ett år gick hon vidare till Högskolan i Karlstad (dagens Karlstads universitet) där hon började som universitetsadjunkt i matematik.
– Under de första åren undervisade jag främst på ingenjörsprogrammens inledande matematikkurser, berättar Maria. När lärarutbildningen byggdes ut och antalet studenter med inriktning mot de tidigare skolåren ökade, fick jag frågan om jag ville kompetensutveckla mig för att kunna undervisa även där. Det kändes som en spännande utmaning och så här i efterhand har det varit både lärorikt och väldigt givande.
I dag arbetar Maria som docent i matematikens didaktik och undervisar främst inom ämneslärarprogrammet.
Behovet av forskarutbildade lärare inom lärarutbildningen blev den yttre drivkraften till att påbörja forskarstudier. Men för Maria fanns också en stark inre motivation.
– Jag kände ett växande behov av att fördjupa mig i didaktiska frågor som rörde min egen undervisning och studenternas lärande. Att börja forska blev ett sätt att få stanna upp, reflektera och utveckla min förståelse för hur matematikundervisning kan utformas och upplevas.
Forskarutbildningen blev på många sätt en positiv överraskning.
– Det absolut bästa var tiden. Möjligheten att verkligen få fördjupa sig och tänka långsamt. Som verksam forskare ser jag däremot att just tiden ofta är den största utmaningen. Det finns många andra uppdrag som konkurrerar om uppmärksamheten, och forskningen kräver ofta att man söker externa medel för att kunna fortsätta, vilket gör arbetet mer oförutsägbart.
Skillnaden mot läraryrket är tydlig:
– Som lärare blir man tilldelad sina uppdrag, men som forskare behöver man skapa sina egna förutsättningar. Samtidigt är det just den friheten, att kunna forma sina egna frågor, som gör forskarrollen så stimulerande.
I centrum för Marias forskning står design av undervisningssituationer där digitala verktyg spelar en central roll.
– Tillsammans med matematiklärare från olika gymnasieskolor har jag under flera år arbetat med att utveckla datorbaserade elevaktiviteter med program som GeoGebra. Syftet är att skapa mer undersökande och kommunikativa arbetssätt i matematikundervisningen.
Hon har även undersökt hur digital teknik kan stödja lärare i realtid genom att ge en överblick över elevernas pågående arbete, och hur digitala verktyg kan användas för formativ bedömning och återkoppling.
– Jag vill att forskningen ska stärka kopplingen mellan forskning och praktik. Eftersom projekten bedrivs i nära samarbete med verksamma lärare kan resultaten ofta omsättas direkt i klassrummet.
För Maria är forskningen inte bara en personlig utvecklingsresa, utan också ett sätt att bidra till skolans utveckling.
– Jag hoppas att mina studier inspirerar fler lärare att våga pröva nya sätt att arbeta digitalt, och att forskare och lärare fortsätter utveckla undervisningen tillsammans.
Och till de lärare som själva funderar på att börja forska har hon ett tydligt råd:
– Ta chansen om möjligheten kommer! Forskning ger en unik möjlighet att fördjupa sig och se på sin undervisning med nya ögon. Det handlar inte bara om att skriva artiklar, utan om att utveckla skolan genom att undersöka, pröva och dela nya idéer. Om du drivs av nyfikenhet och vill bidra till förändring, då är forskningen en väg där du verkligen kan göra skillnad.
Text: Linnéa Andersson, Karlstads universitet